Direkt ur fickan

Jag kan inte förneka det faktum att jag är medelålders, med 45 år på jorden är man ingen ungdom, men heller ingen åldring. Utan mitt emellan, medel helt enkelt. Som en trea på en femgradig skala ungefär.

Förr i tiden kände man igen medelåldringar på att de hade solur och bekväma skor. Riktigt så enkelt är det inte längre. Även ungdomar kan bära bekväma skor och kärringar pumps, och solur är nog ingen bästsäljare i min generation.

Däremot hörde jag någon säga att definitionen på medelålders är när man har fler flaskor i medicinskåpet än i barskåpet.
Nu är inte det någon bra värdemätare i vår familj då vi varken tror på alkohol eller medicin som hälsoundergörare.

Jag skulle snarare vilja säga som så att man vet att man är medelålders när man har mer mat i tandfickorna än i kylslåpet.
Eftersom vi bor så nära ICA har vi sällan någon välfylld kyl eller frys, men däremot är det inte klokt så mycket mat jag har kvar i tandköttet efter en måltid. Och slarvar man med tandtråden en kväll så har man snart till en minilunch dagen därpå.
Livsmedel som lämpar sig särskilt bra att förvara i rumstemperatur är jordnötter, köttfärssås och fläskkotlett.

Nu tycker du kanske att det är lite äckligt och opassande att prata om, men jag tycker det är viktigt att man även diskuterar obehagliga saker och för upp problemen till ytan och inte försöker tiga ihjäl dem.

Jag hörde förresten att plåtarna till tandkorten är mycket större nu än tidigare p g a att polyklinikerna börjat med digitala bilder. Sist jag var hos tandläkaren och fotade mig hade jag stora problem med att hålla kvar plåten så länge det behövdes, men jag hoppas att det var efter digitaliseringen så att det inte blivit ännu större plåtar sedan dess.
Undrar om bilderna digitaliserats för att de skall kunna läggas ut på nätet? Kanske kommer det i framtiden finnas ett "Google Mouth" där alla tandkorten läggs ut till allmän beskådan. Då kanske en och annan hemlighet kommer att röjas, som t ex stora guldtillgångar eller otillåtna halter av kvicksilver.

Nej nu är klockan tolv och jag måste inta min medhavda lunch.


Kram
Agneta

Jag glömde ju berätta...

när jag redogjorde för viktiga händelser under perioden maj-september 2011 att jag och maken firat 15-årig bröllopsdag.

Nu, 3 barn, flera huslån, några bilar och åtskilliga minnen senare så tycker jag nog att det var ett rätt beslut att följa med honom hem den där kvällen. Ja, det var klokt gjort, även om det kanske inte i första hand var intellektet som styrde mig dit just då, så var det ändå bra, ja t o m lyckat att jag gjorde som jag gjode.

Den stora dagen fick t o m en viss medial uppmärksamhet i all enkelhet.

Kram
Agneta


Dags att deklarera!

För någon vecka sedan var det så åter dags att på heder och samvete lämna in sin självdeklaration. Eller snarare knappa in den. Men i år fick jag deklarera två gånger. Jag har nämligen förmånen att få vara kassör i en förening, Och som sådan måste jag även lämna in föreningens räkenskaper.
Fast det var inte så svårt då föreningen inte haft några utgifter under 2010,

Riktigt så är det inte för mig. Jag har haft en hel del utgifter under året insåg jag när jag granskade deklarationen och såg vad jag fått in och jämförde med hur mycket lite jag har kvar.
Jag har ofta funderat på varför det heter månadslön mär den bara räcker några dagar. Men idag kom jag på en trolig förklaring och det är att arbetgivaren bara garanterar att lönen räcker månaden ut i den månad man får lönen. Så på så vis stämmer det ju. I alla fall för oss kommunanställda som får lönen den 27:de, i alla fall i februari, i alla fall i februari de år som inte är skottår.

"En kompis till mig" jämförde deklarationen med sin äkta hälft och det äktenskapliga samlivet 
    - Kommer bara en gång om året
    - En snabb koll om det finns något mer att dra av
    - Lite småpillande med knapparna, sedan är det klart
    - Och har man tur får man något tillbaka innan midsommar!

Ja så kan det gå till även i de bästa familjer. Själv skall jag nog nolltaxera nästa år.

Kram
Agneta
   



Mors julbön

Om det finns nån gud som har mig kär
Snälla lyssna för min önskelista kommer här.
Jag önskar mig julmust, prinskorv och revbensspjäll
Jag önskar slippa Bingolottos uppesittarkväll

Jag önskar lutfisk, jansson och gröt som är het
Jag önskar hårda, mjuka, runda, platta paket
Spikmatta, surfplatta det gör det samma
Bara någon kommer ihåg lilla mamma

Jag önskar en gran full med kulor, flaggor och glitter
vill ta time out från bloggar, face book och twitter
Bara göra sånt som känns kul och viktigt
Som att träffa vänner så där helt på riktigt

Koppla ur, koppla av, logga ut, pusta ut
Inte göra ett handtag förrän tjugondag Knut
Jag önskar att barnen håller sams med varandra
Uppför sig väl när vi är hos andra

Jag önskar en sån jul som man hade förr
Önskar att Lars Norén inte knackar på vår dörr
Jag önskar mig kärlek, värme och glada skratt
Vill höra tipptapp, bjällerklang och stilla natt

Jag önskar att alla julklappar vore köpta
Golven bonade och ljusen stöpta
Helst  av någon annan än jag
För Jag säger ja tack till rut-avdrag

Men mest av allt önskar jag förstås fred på jorden
Och att alla hade mat på borden
Och åt alla barn önskar jag en jul som är vit
Omgivna av vuxna som inte är fulla och dricker sprit

Om bara det kunde bli av
Då skulle jag nog kunna sänka mina krav
Ja Jag skulle nog  t o m kunna äta kalopps
Allt medan jag tittar på André Pops

Amen


En alldeles speciell dag

Idag firas den Internationella skolmjöljksdagen runt om i världen. Eller firas och firas, jag tycker nog att den gått ganska obemärkt förbi, åtminstone där jag befinner mig.
Inga flaggor på torget, inga sjungande barn och var f-n är mässingsorkestern?

Själv har jag en speciell relation till skolmjölk för tillfället då jag, ensam på min kammare, ägnat de senaste dagarna åt att söka bidrag för just skolmjölk. Så man kan med fog säga att det är min dag idag. En av kollegorna tyckte t o m att jag förtjänade att vara ledig en dag som denna. Och mot det hade jag inga invändningar. Men jag tar ledigt i morgon istället, för då skall med dottern på utflykt på åsen.
Men då får man ha egen dricka med sig, ty ingen skolmjölk serveras denna dag.

Och någon mjölk lär det inte bli på fredag heller, på Ladies Night. Men lite vin och en och annan drink kanske det blir. Fast kanske inte just mjölkdrink.

Kram
Agneta

Nu vet jag

Idag har jag gjort något riktigt modigt, Jag har nämligen gjort en fysisk ålderstest, Alltså en sådan där där man får göra lite ansträngande övningar och så kommer någon som vet bättre än man själv och talar om hur gammal man är egentligen.
Jag var som sagt var orolig för att göra testet,Tänk om jag kanske skulle vara jämnårig med prinsessan Lilian
Men jag blev varken berättigad till pension eller barnbidrag så jag ar ändå ganska nöjd. 

Innan de fysiska uppgifterna började fick jag svara på några frågor, som jag uppmanades svara ärligt på "för min egen skull". Så när jag fick frågan "Har någonsin någon läkare avrått dig från att träna regelbundet?" var jag tvungen att säga precis som det var, nämligen "Nej, tyvärr". Alltså inte tyvärr att jag i övrigt är frisk utan för att jag gärna velat träffa på en läkare som sa: "Agneta, din kropp är helt enkelt inte lämpad för fysisk aktivitet så du bör undvika det helt och hållet". En sådan läkare hade jag nog kunnat lista mig hos.

Men i vilket fall så fick jag veta att min är 48 år gammal, d v s 4 år äldre än resten av mig. Det förklarar varför jag i mitt huvud orkar mer än vad kroppen kan verkställa. Men för en soffpotatis som mig 48 år ett ganska bra resultat. Men om jag tränar väldigt mycket och äter väldigt lite så kan jag bli som 37 på nytt. 37 år är tydligen så ungt som det är möjligt för en blivande 44-åring att bli.

Nästa vecka fundrar jag på att komplettera med ett mentalt ålderstest fär att se om det kan dra ner min snittålder något.

Och i morgon är det dags att återgå till vardagen. Barnen börjar skolan och jag börjar jobba. Jag hade egentligen kunnat tänka mig vara ledig ett tag till, men vad gör man inte för pengarna sina kollegor?

Kram
Agneta

Tur i spel, tur i kärlek

Det är ingen hejd på mina spelframgångar nuförtiden. Den ena vinsten efter den andra samlas på mitt prisbord. För två veckor sedan vann jag, som nybliven medlem i konstföreningen på jobbet, en mycket vacker tavla i konstlotteriet. Lagom när segerns sötma börjar avta fick jag idag besked via sms att jag även vunnit pris i jobbets stegräkningstävling. Nu kan jag motvilligt erkänna att vinsten inte har något med prestation att göra utan är enbart resultatet av god tur. Det lottades nämligen ut tröstpriser bland oss som inte var så framgångsrika i själva tävlingen.
Exakt vad det är jag vunnit vet jag inte förrän i morgon, men jag hoppas att det är en resa till Italien.

En som inte är lika nöjd är maken som nyligen kom hem från sin traditionstyngda måndagsgolf. Det gick tydligen inte alls bra, Han sa t o m att han nog inte bör ägna sig åt hobbies som golf och schack som bara har med tur att göra, utan funderar på att börja med något där det är enbart skicklighet som avgör vem som vinner.

Oavsett vilket så kramades vi och sa till varandra att "du har i alla fall haft tur i kärlek",

Kram
Agneta


Blodbrist

Försökte lura på landstinget lite av mitt blod i onsdags. Det rådde akut blodbrist i Skåne, särskilt på den sortens blod som dagligen och stundligen pulserar i min kropp, Rh A+. Enligt bossen är Rh en förkortning på apa, men då är det väl apblod man behöver tänkte jag och gick lydigt och stolt till blodbussen. Glad över att kunna hjälpa till och att ha så åtrvärt blod.

När de stuckit mig fick jag informationen att det skulle ta ca 1o-15 min att fylla påsen som rymmer 4,5 dl. Under tiden skulle jag krama en handkudde och dricka vatten och tänka på annat.
Efter ca fem minuter kom en sköterska fram och började bråka med nålen, då blodflödet stoppat helt. Totalt var tre sköterskor i olika storlekar inblandade i min blodgivning, men efter ytterligare fem minuter beslöt den största av dem att det var dags att avbryta åderlåtningen. Knappt 1,5 dl hade jag lyckats pressa fram innan det tog slut.
Jag fågade om man inte kunde använda det till någon, kanske någon som bara behöver lite, lite apblod. Men: Nej, sa hon ovänligt men bestämt, det är inte lönt.
Den informationen tyckte jag hon kunde besparat mig, jag ville ju så gärna hjälpa till. Funderade på att ta med mig blodet hem och kanske sälja till någon som verkligen uppskattar lite, men exklusivt blod. Fast då hade jag kanske inte fått behålla premien som den här gången bestod av hudlotion och en duschtvål.

Efteråt fick jag det största bandage man kan tänka sig så att ingen levande männsika skulle kunna missa att någon form av ingrepp hade skett.
Och så fick jag stränga order om att inte träna efteråt. Typiskt! Hon sa i och för sig inte hur länge efteråt man inte fick träna, men av hennes stänga uppsyn att döma så handlar det nog om ett låååååångt uppehåll. Vågar inte chansa.

När jag kom tillbaka till jobbet och redogjorde för mitt öde och äventyr fanns det någon som gjorde sig lustig på min bekostnad och sa saker som:Här kommer hon som gav blodbristen ett ansikte!
Kul!

Kram
Agneta


Stucken

Jaha, då var man vaccinerad och klar och jag kan fortfarande både röra armen och gå framlänges. Men städa går nog inte. Jag hade kunnat överlåta det åt maken om det inte vore för att han också är nysprutad och kanske inte heller kan putsa och damma.

Äldste sonen är dock fortfarande obesprutad eftersom han inte varit frisk nog för vaccin ännu. Men denna veckan skall han egentligen vaccineras mot påsjuka, men man kan inte ta sprutorna för nära varandra så vi var tvungna att välja en utav dem. Nu var det ett ganska lätt val, för det är inte precis påsjuka man går omkring och oroar sig för just nu.

Annars har dagen varit bra och jag var lycklig när jag kom hem. Åtminstone ända tills jag kom innanför dörren och möttes av en förfärlig stank. Någon i huset hade lekt i komposten där just nu en intensiv förruttnelse- och jäsningsprocess pågår. Dessvärre så är den skyldige inte av sådan natur att hon själv kommer på att hon bör gå och duscha efter en sådan lek. Jag tror inte ens att hon känner stanken eller åtminstone inte ser den som något negativt. Men nu är hon duschad och bakom galler, för att hindra ytterligare odörspridning i villakvarteret.

För övrigt kan jag meddela att jag stack i väg med Nils Holgersson men kom hem med Per-Albin idag. Det är nämligen namnen på några av pågatågen som transporterar mig till och från jobbet om dagarna. Skånetrafiken har nämligen döpt sina tåg efter kända skånska profiler. Det enda kravet är att de antingen skall vara litterära figurer eller döda. Annars hade ett tåg kunnat heta Dan Hylander. Då hade jag varje dag kunnat säga: Och idag kommer Dan Hylander till Vinslöv. Men inte kan man väl slå ihjäl honom för en sådan sak?!
Nej, det går inte för sig.

Kram
Agneta


Formfulländad

Som jag tidigare nämnt så har vi haft stegtävling på jobbet. Den är nu avgjord och vårt lag kom på en, inte alltför hedrande, 20:de plats. Vi hamnade där redan efter första veckan och klamrade oss fast där i alla 8 veckor som tävlingen pågick. Vi var alltså aldrig framme och nosade på segern, kände inte ens vittringen av den.

Men det viktigaste var ju faktiskt inte att vinna utan att hålla formen. Vilket jag gjort. För rund är ju också en form.

Kram
Agneta

Om detta vill jag berätta

Jag fick ett påpekande från en läsare, vi kan kalla henne "Anette", om att jag blivit dålig på att blogga, så särskilt för Dig A.K. kommer här ett litet inlägg i all anspråkslöshet.

Sedan sist så har jag bl a varit i Malmö och lyssnat på Lars Winnerbäck, tillsammans med 5 andra "tjejer" som, precis som jag, alldeles nyss var unga men nu befinner sig på tröskeln till medelåldern. Vi sätter fler och fler plus efter våra 40 år som tids nog blir till minus framför 50.

Fast just då kändes det som om vi vore evigt unga och allt som räknades var här och nu. Det finns få stunder som man upplever nuet så intensivt som just när man är på konsert. Och Winnerbäck var fantastisk och publiken älskade honom. Men efter nästan tre timmar var syret slut och vi var nästan beredda att döda för ett glas vatten. Förutom syrebristen så fanns det väl bara en sak till att klaga på. Hans röst kom inte riktigt med in pau ljudet och det var ju trist eftersom jag tänkte ta nånna bilder.

Natten tillbringades på hotell och sömnen var god. Förutom att jag vaknade vid ett par tillfällen av att någon snarkade. Och eftersom det var ett enkelrum jag hade så kunde jag med hjälp av uteslutningsmetoden snabbt konstatera att den snarkande fridsstöraren inte kunde vara någon annan än jag själv. Så helt plötsligt fick jag omvärdera maken lite då jag inte längre helt kunde avfärda hans påståenden om snarkningar som elakt förtal, utan erkänna att det kanske fanns en gnutta sanning i dem.

En som dock inte ser mina snarkningar som något negativt utan snarare som en signal på att nu är det fritt fram att smyga upp i sängen utan att någon märker det, är toldeltiken Tuva. Jag antar att jag skall vara tacksam för att någon överhuvudtaget vill dela sovrum med mig, men egentligen är jag principiellt emot djur i sängkammaren. Det gäller inte bara lite större djur som hundar utan även mindre organismer som kvalster, förkylningsbakterier och dammråttor.

Apropå djur skall jag vaccinera mig mot svininfluensa i övermorgon, därför har jag städat hela dagen i händelse av att jag skulle få samma biverkningar som dottern, vars komplikationer fortfarande håller i sig.

Kram
Agneta

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Svärmor frågade mig häromdagen hur jag planerade att fira min födelsedag. Eftersom jag upplevde det som om det inte var mer än ca 3 månader sedan jag fyllde 25 år så fann jag frågan något irrelevant. Men vid en närmare granskning av almanackan insåg jag att mitt liv som 42-åring obönhörligen närmar sig sitt slut.

Undrar hur det är att vara 43 år? Får kanske fråga mina systrar hur det var på den tid de var 43. Om de nu minns, det är ju gaaanska länge sedan.

Tittar man sedan lite längre bort i almanackan så inser man att det inte bara är mitt 42:dra levnadsår som snart är slut, utan även detta decennium. Det första på detta sekel, det som man inte riktigt vet vad man skall kalla. Nästa kallas väl 10-talet och därefter följer 20-talet, 30-talet o.s.v. men detta skall enligt expertisen nog kallas 0-talet, vilket låter lite intetsägande. Särsklit för ett decennium som givit oss den största finanskrisen i mannaminne, stormarna Gudrun och Per, mordet på Anna Lindh och flickidolen Johan Palm.
Men allt har inte varit dåligt med detta årtioende. T ex så föddes min älskade dotter, U.S.A fick en färgad president och jag lärde mig laga lasange.

Om jag sammanfattar de årtionden som jag hittills upplevt så har jag av förklarliga skäl gått in i dem med helt olika förutsättningar. Som 70-talet t ex, när det började hade jag precis lyckats hålla mig torr en hel natt, vilket ju var bra när jag skulle gå till söndagsskolan, mulleskolan och sedemera även till den riktiga skolan.
80-talet gick jag in i som nybliven tonåring, med alla förväntningar och ljuva illusioner i behåll och fortfarande inskriven i söndagskolan.
När 90-talet började var jag lycklig óch bekymmersfri högskolestudent i Växjö och när det slutade var jag, fortfarande lycklig, gift tvåbarnsmor.
Således gick jag in detta årtionde som det förra slutade, d v s som småbarnsförälder.
I kommande sekel går jag in som blivande tonårsförälder, en titel som jag får bära ända fram till 2023. Jag känner redan nu hur trött jag kommer att vara då och hur mycket jag kommer att sakna det när det äntligen är över.

I övrigt vill jag inte spekulera i vad som händer under nästa decennium utan nöjer mig med en ödmjuk förhoppning om ett bra årtionde där jag och mina älskade får vara friska och glada och att magen sköter sig.

Kram
Agneta


Tänkvärt

Innan ni går och lägger er för att orka ta emot den 19 augusti med öppna armar så får ni här några tänkvärda ord från Björn Afzelius:

Om du misshandlar din hustru, 
och förtrycker dina ungar,
och super upp din lön,
så väljer grannen din att blunda.
Men om du inte sörjer för att gräsmattan är ansad
då är det hus i helvete;
Då blir grannen fly förbannad.











Mellan jordgubbar och gås

Visst är det en härlig tid så här års? När dagarna fortfarande är ljumma och kvällarna ganska långa samtidigt som den värsta pressen och stressen inför sommarens krav lagt sig. Man behöver inte längre fundera över om man kommer i bikinin eller ej. Antingen har man aldrig kommit i den eller också har man kommit i den men inte ur den, men oavsett vilket så börjar badsäsongen närma sig sitt slut och man kan passa på att köpa sig en ny bikini på rea. Gärna en som är lite för stor, så behöver man inte orora sig inför nästa år.

Och så är det så vackert ute nu, när rönnbären lyser röda och fågelbajset är blått.

Kram
Agneta


Every Step You Take

Nu har den kommit, min nya stegräknare, .Vi skall nämligen ha stegräkningstävling på jobbet under september-oktober och då har man förhandlat fram bra priser på just stegräknare för att vi skall slippa räkna själva. Det är så lätt att man missar något steg om man skall hålla dem i huvudet.

I skrivande stund har jag gått 8172 steg, vilket kan tyckas i minsta laget. Men med tanke på att jag inte burit den förrän 12.30 i dag så är jag ändå nöjd.

Under de två månader som tävlingen pågår så skall jag ta längsta vägen till kopieringsrummet. Jag har två olika håll att välja på och det skiljer åtta steg mellan dem. Med tanke på att jag är där minst 5 gånger om dagen så gör det 320 steg på den period som tävlingen pågår. Det kan vara dessa steg som i slutändan avgör hela tävlingen.
Och inte behöver jag ha dåligt samvete över att gå och fika heller för jag har exakt 215 steg till fikarummet och det gör 2150 steg om dagen.
Jag kommer nog att ha den när jag sover också eftersom det händer att jag går i sömnen.

Det som är bra med den nya stegräknaren jämfört med den gamla är att den här ger utslag oavsett vad man har på sig. Den gamla kan jag bara ha om jag har byxor med fickor på och det har jag inte så ofta. Den här kan jag t ex ha om halsen, i fickan eller i handen. Däremot kan jag inte ha den i munnen. Den kalkar igen då.

Kram
Agneta

Vad rätt de tänkt

P g a svininfluensan har man på min arbetsplats ställt in en flaska med 70%-ig sprit på toaletterna. Och det är nog rätt tänkt, för man oroar sig nog mindre för svininfluensa och vistas kanske inte lika mycket i folksamlingar när man förlorat synen.

Kram
Agneta

I krig och kris

Ungefär hur länge varar en 40-årskris?
Ett par tre veckor hade jag tyckt vara lagom, så där. Men efter att på olika sätt förkovrat mig i ämnet har jag insett att så inte är fallet. Det handlar snarare om åratal. Plötsligt slog det mig en tanke, att det kanske är jag som missförstått själva innebörden av ordet 40-årskris. Det kanske skall tolkas mer som 30-åriga kriget. Det varade ju i 30 år, det hörs liksom på namnet. I analogi med detta bör det således vara som så att 40-årskrisen inte alls måste infinna sig i 40-årsåldern. Den kan komma när som helst, men sedan hålla på i 40 år! Huvva!

Kram
Agneta

Förtydligande

angående gårdagens inlägg om gårdagens utlägg på mitt utseende. Det är inte på något vis så att jag beskurit mig eller sugit fett eller gjort andra operativa ingrepp som fått skönhetskontot att svälla. Nej då, det var bara så att alla de preparat som jag behöver för att upprätthålla en hyfsad fasad utåt var slut, samtidigt. Diverse smörjmedel som krävs för en skrynkelfri framtid. Det är ju så att den som en gång blivit ett russin kan aldrig mer bli en druva. Så illa är det.

Dessutom så passade jag på att få ögonbrynen plockade när jag ändå klippte mig eftersom min frisörska å det bestämdaste avrått mig från att någonsin mer göra det själv.

En annan gång var det en ansiktsbehandlare som tiggde och bad om att få plocka dem med orden: "visserligen älskar jag buskiga ögonbryn, men..."

Jag är nog inte den typen som håller på med småplock. Jag har egentligen aldrig varit särskilt road av att plocka bär, nötter och svamp. Vi fick förresten en hel påse med kantareller häromdagen. Dessvärre har jag ingen större erfarenhet av just den typen av svamp, så jag visste inte så mycket om hur man skulle behandla den.


Till sist ett råd i förtroende:Om du tar med dig datorn in på WC för att tjatta med någon, kontrollera då att webkameran är avstängd.

Kram
Gullspira


Smakar det så kostar det

Idag har jag lagt nästan 3000:- enbart på mitt utseende. Tänk så lite man får för pengar nuföriden. (Suckade maken uppgivet) Och visst är det hemskt att behöva lägga pengar på något så förgängligt. Hade det varit något mer beständigt hade man, om man t ex fick ont om pengar, eller bara tröttant, kunnat lägga ut det på Blocket och åtminstone kunnat få en liten del av pengarna tillbaka.

Men jag misstänker att det hade varit ännu tristare om jag inte lagt några pengar alls på mitt utseende, så jag intalar mig att det är värt vartenda öre.

I serien svenska friidrottsstjärnor vars frisyrer jag anammar hade turen (nästan) kommit till Patrik Sjöberg så som han såg ut när han slog världsrekord 1987. Men efter 2 timmar med superfrissan Katta är ordningen återställd och jag har återtagit Sanna-Kallur-looken igen.

Förresten såg jag att Sanna Nielsen också har anammat denna frisyr, fast i en något längre variant. Vilken härmapa.

Kram
Agneta

Bort från ensamheten

Idag är det den första augusti och någon gång i denna månad firar jag och maken 15 år som sambos. Det var nämligen i augusti 1994 som hans necessär fick sällskap i min etta på Norregårdsgatan av hans vinterjacka, byrå och cd-spelare. Själv hade jag ingen cd-spelare, men dock en cd-skiva med Fleetwood Mac. Det fanns nog de som trodde att jag tog honom för cd-spelarens skull. Själv minns jag inte riktigt hur det var med den saken, det är ju som sagt ett tag sedan nu.

Tre barn och några bolån senare håller vi fortfarande ihop, så det måste ha varit en bra cd-spelare.

Sonen bekymrar sig lite för vuxenlivet då han tror att det kan bli lite ensamt med bara en hund och en ko som sällskap. Jag ville gärna trösta honom men samtidigt inte verka fördomsfull så jag kunde inte gärna säga typ "Du hittar säkert någon söt tjej som du gifter dig med". Han kanske inte vill gifta sig, eller ens bli sambo. Han kanske väljer någon helt annan, ännu inte uppfunnen, samlevnadsform som passar honom och hans tillkommande bättre. Och för min del spelar det ingen större roll vad eller vem och hur och när; bara han inte känner sig ensam. Så jag sa: "Du hittar säkert någon som du vill leva under äktenskapliga former med."
Han höll med, men tilla för säkerhetsskull att vi kanske kan bo grannar i alla fall, när han blir vuxen. Och det lovade jag att tänka på.

Kram
Agneta

Tidigare inlägg
RSS 2.0