Appar och nappar
Jag vet, jag vet. Ni har för länge sedan tröttnat på att läsa om mina tandfickor och det lilla restlager av matvaror jag har däri. Ni hade förmodligen tappat intresset långt innan ni läst färdigt inlägget. Och jag hade verkligen tänkt uppdatera bloggen för länge sedan, men det har liksom inte blivit av. Varje gång jag är här inne och skriver tänker jag: "NU ska jag minsann blogga varje dag! Som jag gjorde förr". Typ 2008-2009.
Som tur är så behåller jag dessa tankar för mig själv och torgför det inte här på bloggen. Men det är så med det mesta jag gör, det blir inte så ofta som förr, "som flickan sa".
Men vad gör jag istället som jag inte gjorde 2008-2009? Ja, inte vet jag, men en skillnad är att jag jobbar mer regelbundet, typ måndag till fredag 08.00-17.00, än vad jag gjorde då. Och så är jag ju tonårsförälder, det var jag ju inte heller på den tiden då jag bloggade som mest intensivt.
Att vara tonårsförälder tar i sig inte längre tid än att vara småbarnsförälder, utan skillnaden ligger i att man har mindre tid då datorn är ledig för vuxenaktiviteter.
Fast tonåringen använder förstås inte datorn så mycket utan navigerar sig igenom livet med hjälp av sin
iPhone(4).
Med hjälp av den så är han ständigt uppkopplad på facebook, bilddagboken och stockholmsbörsen. Eller kanske inte alla av dessa tre, men någon av dem. Det är t o m så att han lagt in ljudeffekter så fort som någon av hans vänner, vänners vänner och deras vänners vänners vänner uppdaterar sin status eller skaffat en ny ko i Farmville.
Så ni kan ju föreställa er hur det låter. Exakt! Som om han går med glassbilen i fickan!
Nu tror jag inte att han på något vis är unik bland sina jämnåriga utan är ganska säker på att de flesta i hans kompiskrets går omkring med sirener i byxorna.
Anledningen är att de är rädda för att missa något om de inte är uppkopplade hela tiden. Själv är jag pecis tvärtom, jag oroar mig för vad de missar medan de ÄR uppkopplade. Som t ex årstidernas växlingar, när det är dags att deklarera eller hur en slipsten skall dras.
Men det kanske finns appar för det också, vad vet jag.
I mobiltelefonens barndom kallades den som bekant "nalle", kanske för att det var den vuxne mannen till tröst och förströelse. Nuförtiden är det inte längre någon som kallar sin mobil för nallen, det känns alldeles för mycket 80-tal. Icke desto mindre fungerar mobilen fortfarande som leksak och tröst. Fast nu är det framförallt appen som ersätter nappen när lillkillen blivit stor.
Maken har t ex en app som han kan leka den klassiska leken "20 frågor" med. Det går till som så att han tänker på en person, (Laila Bagge), sedan slumpar telefonen ut frågor som han skall klicka "ja" eller "nej" på tills den kommer fram till rätt person eller ger upp.
Hade det nu varit som IRL så hade man bytt roller så att det i stället blev maken som skulle ställa frågor och telefonen som skulle tänka på Laila Bagge. Men riktigt så smart är inte smart phonen utan man har samma ansvarsfördelning varje gång.
Det jag inte kan förstå är vitsen med det hela, den enda intellektuella utmaningen i denna lek är således att tänka på en person och sedan låta datorn fixa resten. Det är ju varken svårt eller lärorikt. Och inte särskilt sällskapligt. Eller som Maria Montazmi skulle ha sagt: "Golf är en social sport, antingen om man spelar ensam eller tillsammans med någon."
Kram
Agneta
Som tur är så behåller jag dessa tankar för mig själv och torgför det inte här på bloggen. Men det är så med det mesta jag gör, det blir inte så ofta som förr, "som flickan sa".
Men vad gör jag istället som jag inte gjorde 2008-2009? Ja, inte vet jag, men en skillnad är att jag jobbar mer regelbundet, typ måndag till fredag 08.00-17.00, än vad jag gjorde då. Och så är jag ju tonårsförälder, det var jag ju inte heller på den tiden då jag bloggade som mest intensivt.
Att vara tonårsförälder tar i sig inte längre tid än att vara småbarnsförälder, utan skillnaden ligger i att man har mindre tid då datorn är ledig för vuxenaktiviteter.
Fast tonåringen använder förstås inte datorn så mycket utan navigerar sig igenom livet med hjälp av sin
iPhone(4).
Med hjälp av den så är han ständigt uppkopplad på facebook, bilddagboken och stockholmsbörsen. Eller kanske inte alla av dessa tre, men någon av dem. Det är t o m så att han lagt in ljudeffekter så fort som någon av hans vänner, vänners vänner och deras vänners vänners vänner uppdaterar sin status eller skaffat en ny ko i Farmville.
Så ni kan ju föreställa er hur det låter. Exakt! Som om han går med glassbilen i fickan!
Nu tror jag inte att han på något vis är unik bland sina jämnåriga utan är ganska säker på att de flesta i hans kompiskrets går omkring med sirener i byxorna.
Anledningen är att de är rädda för att missa något om de inte är uppkopplade hela tiden. Själv är jag pecis tvärtom, jag oroar mig för vad de missar medan de ÄR uppkopplade. Som t ex årstidernas växlingar, när det är dags att deklarera eller hur en slipsten skall dras.
Men det kanske finns appar för det också, vad vet jag.
I mobiltelefonens barndom kallades den som bekant "nalle", kanske för att det var den vuxne mannen till tröst och förströelse. Nuförtiden är det inte längre någon som kallar sin mobil för nallen, det känns alldeles för mycket 80-tal. Icke desto mindre fungerar mobilen fortfarande som leksak och tröst. Fast nu är det framförallt appen som ersätter nappen när lillkillen blivit stor.
Maken har t ex en app som han kan leka den klassiska leken "20 frågor" med. Det går till som så att han tänker på en person, (Laila Bagge), sedan slumpar telefonen ut frågor som han skall klicka "ja" eller "nej" på tills den kommer fram till rätt person eller ger upp.
Hade det nu varit som IRL så hade man bytt roller så att det i stället blev maken som skulle ställa frågor och telefonen som skulle tänka på Laila Bagge. Men riktigt så smart är inte smart phonen utan man har samma ansvarsfördelning varje gång.
Det jag inte kan förstå är vitsen med det hela, den enda intellektuella utmaningen i denna lek är således att tänka på en person och sedan låta datorn fixa resten. Det är ju varken svårt eller lärorikt. Och inte särskilt sällskapligt. Eller som Maria Montazmi skulle ha sagt: "Golf är en social sport, antingen om man spelar ensam eller tillsammans med någon."
Kram
Agneta
