Glädjebloggen

När jag startade Glädjebloggen så pågick sökandet efter Engla för fullt. Alla var vi engagerade och berörda av händelsen och vi följde varje nyhetssändning med en blandning av hopp och förtvivlan.

På måndag är det exakt ett år sedan hennes kropp återfanns. Och vi minns med fasa hur det kändes då, den 13 april 2008 på kvällen när vi nåddes av beskedet om att allt hopp om att hitta henne vid liv var ute.

Det känns fortfarande, när man börjar tänka på det.

Kram
Agneta

Jag har under veckan läst några artiklar där Englas mamma uttalat sig. Till skillnad från många andra i Sverige så ropar hon inte på hämnd och hårda straff på mördaren. Hon tänker inte ens på honom.

Och jag förstår henne. Jag hade nog också velat minnas hur Engla levde, inte hur hon dog. Inte låta hennes 10, förhoppningsvis ljusa, levnadsår, förmörkas av de sista fruktansvärda timmarna i livet. Om sanningen är alltför smärtsam kanske man inte behöver känna till den i sin helhet? Allt behöver man inte veta, allt vill man inte veta och allt skall man inte veta.

Min övertygelse har alltid varit att det man ger uppmärksamhet, det växer. En person som bär på en sjukdom och där sjukdomen alltid står i fokus riskerar att fortsätta vara sjuk. Man blir sin sjukdom, den tar över och blir hela ens identitet.
Om man som medmänniska istället väljer att se det som trots allt ändå är friskt hos den personen kanske man också bidrar till ett snabbare tillfrisknande?

Ett barn som bara får veta vad de gör för fel och inte får lära sig hur man gör rätt blir knappast någon socialt kompetent person som vuxen.

Solskenskramar
Agneta

Jag fick precis ett sms där jag uppmanades att sprida nyheten om att ikväll kl 21.00 tända ett ljus i fönstret för Engla och mot våldet. Så må det lysa i alla fönster ikväll.

Den senaste tiden har i stort sett alla bloggar jag läst handlat om Engla och händelsen har inte lämnat någon oberörd.
Idag har bloggarna dominerats av mer eller mindre kreativa förslag på hur "42-åringen" skall straffas. Alla har de det gemensamt att det strider mot lagen och även mot min uppfattning i frågan.
Jag förstår och respekterar dessa åsikter och kan inte klandra någon för det. Däremot är jag som sagt av annan åsikt.
Det han har gjort kan eller skall aldrig någonsin förlåtas. Men våld föder våld och hämnd föder hämnd. Jag är inte helt säker på att om han får "smaka på egen medicin" i första hand känner ånger inför det han gjort mot tjejerna i Dalarna utan jag tror snarare att han tänker på att hämnas denna behandling och blir därmed ännu farligare den dag han släpps fri eller lyckas rymma.
Jag tror inte att problemet i hans fall är att han fått utstå för lite våld i livet.

Dessutom lindrar det knappast sorgen för de drabbade familjerna. Vad han förtjänar för behandling är en sak, vad som är bäst för samhället i stort en helt annan.

Och en sak till. Det finns alltid någon som älskar, en förälder, ett syskon, ett barn. Åven om den man älskar gjort sig skyldig till de värsta, vidrigaste av brott!

Kram
Agneta

Vad skriver man en kväll som denna på en sida som heter Glädjebloggen?
Jag tror att hela Sverige sörjer just nu, när vi efter att i drygt en vecka åtminstone kunnat bibehålla ett litet uns av hopp att få höra goda nyheter om Engla. Nu vet vi att det inte blev så. Vi vet vad som har hänt, fast vi vill inte veta.

i kväll skall jag krama mina barn extra hårt och länge och hoppas att ondskan aldrig skall lära sig deras namn.

Kram
Agneta