Glädjebloggen

Svärmor frågade mig häromdagen hur jag planerade att fira min födelsedag. Eftersom jag upplevde det som om det inte var mer än ca 3 månader sedan jag fyllde 25 år så fann jag frågan något irrelevant. Men vid en närmare granskning av almanackan insåg jag att mitt liv som 42-åring obönhörligen närmar sig sitt slut.

Undrar hur det är att vara 43 år? Får kanske fråga mina systrar hur det var på den tid de var 43. Om de nu minns, det är ju gaaanska länge sedan.

Tittar man sedan lite längre bort i almanackan så inser man att det inte bara är mitt 42:dra levnadsår som snart är slut, utan även detta decennium. Det första på detta sekel, det som man inte riktigt vet vad man skall kalla. Nästa kallas väl 10-talet och därefter följer 20-talet, 30-talet o.s.v. men detta skall enligt expertisen nog kallas 0-talet, vilket låter lite intetsägande. Särsklit för ett decennium som givit oss den största finanskrisen i mannaminne, stormarna Gudrun och Per, mordet på Anna Lindh och flickidolen Johan Palm.
Men allt har inte varit dåligt med detta årtioende. T ex så föddes min älskade dotter, U.S.A fick en färgad president och jag lärde mig laga lasange.

Om jag sammanfattar de årtionden som jag hittills upplevt så har jag av förklarliga skäl gått in i dem med helt olika förutsättningar. Som 70-talet t ex, när det började hade jag precis lyckats hålla mig torr en hel natt, vilket ju var bra när jag skulle gå till söndagsskolan, mulleskolan och sedemera även till den riktiga skolan.
80-talet gick jag in i som nybliven tonåring, med alla förväntningar och ljuva illusioner i behåll och fortfarande inskriven i söndagskolan.
När 90-talet började var jag lycklig óch bekymmersfri högskolestudent i Växjö och när det slutade var jag, fortfarande lycklig, gift tvåbarnsmor.
Således gick jag in detta årtionde som det förra slutade, d v s som småbarnsförälder.
I kommande sekel går jag in som blivande tonårsförälder, en titel som jag får bära ända fram till 2023. Jag känner redan nu hur trött jag kommer att vara då och hur mycket jag kommer att sakna det när det äntligen är över.

I övrigt vill jag inte spekulera i vad som händer under nästa decennium utan nöjer mig med en ödmjuk förhoppning om ett bra årtionde där jag och mina älskade får vara friska och glada och att magen sköter sig.

Kram
Agneta

-månaden är nu slut för i år och åtskilliga miljoner har samlats in till förmån för bröstcancerforskningen. Hela kampanjen toppades med en gala i Malmö arena i förrgår där vi fick ta del av många gripande berättelser och människoöden som griper tag om en och berör ända in i hjärteroten. Berättelseer om unga mödrar och fruar som får lämna jordelivet alldeles för tidigt då de faller offer för denna fruktansvärda sjukdom. Men förvånansvärt många berättelser får ett lyckligt slut då faktiskt 80% av kvinnorna övervinner sjukdomen, med livet i behåll men med många erfarenheter rikare och en helt annan syn på livet och med helt andra prioriteringar kan man tänka sig.

Varje gång jag ser sådana program tänker jag att jag har mycket att lära och lovar att bli en bättre människa, mamma, hustru, syster och vän. Ta vara på livet lite bättre helt enkelt. Ibland lyckas jag för ett tag, men så småningom trillar jag tillbaka i samma gamla hjulspår med gnäll, tristess och ytligheter. Därför är det bra att man då och då blir påmind om att inget är självklart och för evigt, så att man kan bli lite mer ödmjuk inför livet.

En annan sjukdom som sprider sig just nu är svininfluensan, som ökar lavinartat i Sverige för tillfället, med dubblet så många fall denna vecka jämfört med förra. Men nu på tisdag skall min älskade treklöver vaccineras och vilket år som helst är det min tur. Men man har i alla fall hunnit med att vaccinera prioriterade grupper, såsom sjukvårdspersonal, hjärtpatienter, mindre barn och Leksands ishockeylag.

Kram
Agneta

Tillbaka i bloggvärlden igen efter ett alltför långt uppehåll. Att det blir allt glesare mellan blogginläggen har sin naturliga förklaring. Den främsta anledningen är att familjen numera endast har EN dator på fem personer. Att under dylika omständigheter tro att man skall få tillgång till datorn under den vakna delen av dygnet är naturligtvis en utopi.
Ett och annat facebook-inlägg kan man klämma in i samband med att användare växlas eller behöver gå på toaletten, men att blogga är inte att tänka på.

Men just nu spelar övriga familjen poker så då passar jag på att få mig en hedersstund med datorn.

Men jag har varit ledig i några dagar nu vilket varit en ganska behaglig sysselsättning. Det bästa är nog känslan av att kunna sova hur länge man vill, men ändå gå upp tidigt för man hinner med så mycket mer då. Eller att kunna läsa morgontidningen så länge man vill, för att sedan konstatera att de två minuter man ägnar åt den dagligdags räcker gott.

Och så har vi varit i Hässleholm några rundor. I Gallerian hade Röda Korset en insamling av gosedjur och när vi gick förbi såg dottern att i samlingen låg en likadan Alfons-Åberg-docka som hon hade och som aldrig lekte med. Därför bestämde hon sig för att åka hem och leta upp den och en rad andra gosedjur som heller inte fått hennes uppmärksamhet på evigheter för att lämna till insamlingen. Hennes bröder uppmuntrade initiativet då de kan tillräckligt mycket danska för att förstå det lustiga i att Alfons nu fått sällskap av en annan Alfons.
Förhoppningsvis blir hennes bidrag till glädje inte bara till Alfonsarna, utan även till barnhemsbarn i olika delar av världen.

Kram

Agneta

... Önskelistorna 2009.

Som vanligt innehöll den ett uppräknande av elektroniska prylar i 1000-kronorsklassen eller möjligen tillbehör till tidigare inköpta intjatade dylika prylar.

Att den kom så tidigt i år berodde på att jag bad barnen att lämna in sina anspråk  önskemål redan nu så att vi hinner få lånen beviljade i god tid innan jul.

Till barnens uppgifter hör att vika hela hushållets samlade tvätt, vilket inte uppskattas av någon mer än deras mamma. Så sist det skulle vikas erbjöd sig tjänstvilligt ene sonen att skriva sina syskons önskelistor medan de höll på med tvätten. Tiden går ju lite fortare om man samtidigt kan ägna sig åt intellektuellt arbete, d v s tänka ut och sedan diktera vad som skall stå på önskelistan.

Samme son erbjöd sig även tidigare i veckan att kakla tvättstugan för 1000:-. Jag var ganska skeptisk till förslaget, för att inte säga rent negativ, men han lämnade en väldigt bra garanti på sitt arbete. Om vi inte var helt nöjda så skulle vi få pengarna tillbaka.

Kram
Agneta

Fredrik Federley lanserade i veckan ett nytt sätt att finansiera sin studietid, utan att behöva ta studielån.

"Jag hade en skolkompis på universitetet som finansierade sina studier genom prostitution, i dag är han företagsekonom och mår hur bra som helst."
Det är så man häpnar. Inte över hans uttalande utan över att han gått på universitetet. Men innan du dömer honom för hårt får man inte glömma bort att han är en idiot.

En annan politiker som figurerat i pressen i veckan är Svenska spels styrelseordförande Margareta Winberg. Hon hade hyrt Casino Cosmopol i Stockholm och bjudit in ett antal prominenta personer på mut fest. Händelsen blev kritiserad eftersom det tydligen inte var hennes egna pengar som skulle finansiera festen. Kanske p.g.a. detta, kanske av andra skäl, var det många av gästerna som tackade nej. Därför betämde sig Margareta Winberg att ställa in festen. "För det känns inte så kul att ordna en fest för bara 30 personer" säger hon till pressen.

Till henne vill jag säga: Kära Margareta, sist vi hade fest, förra lördagen, så var vi bara 10 personer och det var hur kul som helst. Det är inte hur många man bjuder, utan vilka man bjuder som avgör om festen blir lyckad eller ej.

Kram

Agneta

Nu har det gått ett tag sedan sist. Så pass länge att några undrat "Har du slutat att blogga?" Och så finns det då den andra kategorin som med bestörtning undrat "Bloggar du fortfarande?" När jag ser deras blickar förstår jag att de lika gärna kunnat fråga "Kör du fortfarande med gengasbil?" För så omodernt har bloggandet blivit. Nu skall man twittra istället. Om man vill vara på.

Fast jag känner mig mest av just nu, för det är inte klokt vad trött jag är nuförtiden. Denna vecka har jag somnat till såväl "Livet i Fagervik" som "Bonde söker fru" och nu senast "Idol". Dock återuppstår jag igen vid 23-tiden och brukar då känna mig ganska alert. Till ingen nytta. För vem ställer sig och bakar eller putsar fönstrarna eller ringer en vän klockan elva på kvällen?

Nej, dete enda man kan göra är att blogga och hoppas att någon läser. Eller inte, för då vet de samtidgit hur ute jag är som fortfarande bloggar.

Kram
Agneta