Tidevarv komma, tidevarv försvinna
Svärmor frågade mig häromdagen hur jag planerade att fira min födelsedag. Eftersom jag upplevde det som om det inte var mer än ca 3 månader sedan jag fyllde 25 år så fann jag frågan något irrelevant. Men vid en närmare granskning av almanackan insåg jag att mitt liv som 42-åring obönhörligen närmar sig sitt slut.
Undrar hur det är att vara 43 år? Får kanske fråga mina systrar hur det var på den tid de var 43. Om de nu minns, det är ju gaaanska länge sedan.
Tittar man sedan lite längre bort i almanackan så inser man att det inte bara är mitt 42:dra levnadsår som snart är slut, utan även detta decennium. Det första på detta sekel, det som man inte riktigt vet vad man skall kalla. Nästa kallas väl 10-talet och därefter följer 20-talet, 30-talet o.s.v. men detta skall enligt expertisen nog kallas 0-talet, vilket låter lite intetsägande. Särsklit för ett decennium som givit oss den största finanskrisen i mannaminne, stormarna Gudrun och Per, mordet på Anna Lindh och flickidolen Johan Palm.
Men allt har inte varit dåligt med detta årtioende. T ex så föddes min älskade dotter, U.S.A fick en färgad president och jag lärde mig laga lasange.
Om jag sammanfattar de årtionden som jag hittills upplevt så har jag av förklarliga skäl gått in i dem med helt olika förutsättningar. Som 70-talet t ex, när det började hade jag precis lyckats hålla mig torr en hel natt, vilket ju var bra när jag skulle gå till söndagsskolan, mulleskolan och sedemera även till den riktiga skolan.
80-talet gick jag in i som nybliven tonåring, med alla förväntningar och ljuva illusioner i behåll och fortfarande inskriven i söndagskolan.
När 90-talet började var jag lycklig óch bekymmersfri högskolestudent i Växjö och när det slutade var jag, fortfarande lycklig, gift tvåbarnsmor.
Således gick jag in detta årtionde som det förra slutade, d v s som småbarnsförälder.
I kommande sekel går jag in som blivande tonårsförälder, en titel som jag får bära ända fram till 2023. Jag känner redan nu hur trött jag kommer att vara då och hur mycket jag kommer att sakna det när det äntligen är över.
I övrigt vill jag inte spekulera i vad som händer under nästa decennium utan nöjer mig med en ödmjuk förhoppning om ett bra årtionde där jag och mina älskade får vara friska och glada och att magen sköter sig.
Kram
Agneta
