Lika som bär
Tittade på Carola i kväll när hon uppträdde på Dalhalla någon gång i somras. Hon och jag är lika gamla. Vi är inte bara jämngamla, utan man skulle även kunna säga att vi är nygamla. För nyss var vi unga, fast det är vi inte längre. Vi börjar bli gamla, fast det var nyligen vi blev det, alltså är vi nygamla. Fast vi är bara lite gamla, lillgamla.
Jag skulle också vilja gå klädd i glitterklänning med små fjädrar en vanlig dag på jobbet. Kanske komma insvepande i fikarummet med en hellång, axellös klänning med släp, gärna i en liten roddbåt, precis som hon. Fast det var långe sedan vi hade så högt vattenstånd på jobbet att det nådde ända upp på andra våningen där vi huserar. Det var några år innan jag började. Så det blir kanske svårt att fixa. Men jag skulle åtminstone kunna göra en fyra-fem klädbyten under ett arbetspass precis som hon. Kanske weila lite mer än vad jag gör nu. Faktiskt weilar jag inte alls, men det gör hon, i fall ni tänkt på det.
Jag är jämnårig med Lena Philipsson också. Eller var det Aje Philipsson? Hur som helst så hade jag gärna varit i Lena Ph:s kläder, om jag hade kommit i dem vill säga. Fast hon har väl mest Odd Molly-kläder nuförtiden förstås. Och det är i och för sig inte det sämsta. Fast hon behöver nog inte betala några stora pengar för kläderna, som jag får göra. Egentligen tycker jag att det är onödigt att hon, som syr sina kläder själv, blir ihop med en som har som sin, mycket välbetalda, buisness att tillverka just damkläder.
Jag däremot, som hade 2:a i syslöjd, skulle verkligen behöva ha en man som ägnade sig åt damkläder. Fast min man är bra han med, han kan t ex ordna diskborstar och städartiklar till väldigt förmånliga priser till mig. Och det är ju minsann bra det med, för jag har aldrig sytt mina skurtrasor själv och då behöver man ju köpa dem istället och det blir pengar av det med.
Fast jag tycker faktiskt att han liknar Crocodile Dundee fast utan hatt. Lena Ph:s man alltså, inte min. Men å andra sidan är jag inte särskilt lik Lena Ph heller. Bara jämnårig.
Kram
Agneta
Nu vet jag
Jag var som sagt var orolig för att göra testet,Tänk om jag kanske skulle vara jämnårig med prinsessan Lilian
Men jag blev varken berättigad till pension eller barnbidrag så jag ar ändå ganska nöjd.
Innan de fysiska uppgifterna började fick jag svara på några frågor, som jag uppmanades svara ärligt på "för min egen skull". Så när jag fick frågan "Har någonsin någon läkare avrått dig från att träna regelbundet?" var jag tvungen att säga precis som det var, nämligen "Nej, tyvärr". Alltså inte tyvärr att jag i övrigt är frisk utan för att jag gärna velat träffa på en läkare som sa: "Agneta, din kropp är helt enkelt inte lämpad för fysisk aktivitet så du bör undvika det helt och hållet". En sådan läkare hade jag nog kunnat lista mig hos.
Men i vilket fall så fick jag veta att min är 48 år gammal, d v s 4 år äldre än resten av mig. Det förklarar varför jag i mitt huvud orkar mer än vad kroppen kan verkställa. Men för en soffpotatis som mig 48 år ett ganska bra resultat. Men om jag tränar väldigt mycket och äter väldigt lite så kan jag bli som 37 på nytt. 37 år är tydligen så ungt som det är möjligt för en blivande 44-åring att bli.
Nästa vecka fundrar jag på att komplettera med ett mentalt ålderstest fär att se om det kan dra ner min snittålder något.
Och i morgon är det dags att återgå till vardagen. Barnen börjar skolan och jag börjar jobba. Jag hade egentligen kunnat tänka mig vara ledig ett tag till, men vad gör man inte för pengarna sina kollegor?
Kram
Agneta
40
Vi har känt varandra länge nu, faktiskt ända sedan vi de var tonåringar och inte fick handla på systemet. Men det fick jag, tralala.
Det var härligt att få klä ut upp sig till den partypingla man aldrig varit och hoppas på dunkel belysning och att alla blivit ålderssynta. Men framförallt var det kul att träffa gamla och nya bekanta som bara hade ett enda mål med kvällen: att se till att den blev så rolig som bara är möjligt. Och det lyckades, givetvis mycket tack vare festföremålens charm, humor och förmåga att bjuda på sig själva. Vilken tur jag har som har sådana härliga, och unga, vänner.
Och idag var jag en runda på stan. Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag kan bli så trött på alla säljare som springer lösa på stan och skall kränga på en något abonnemang eller medlemskap eller annat man inte frågat efter. Jag går inte på stan för att bli medlem i Green peace eller skaffa nytt abonnemang till Telenor, Tele2, Telia och allt vad de heter, När jag var barn fanns bara Televinken. Och Anita förstås. Hon finns visserligen fortfarande men är numera nummerpresentatör. Det är hon som avslöjar vem som ringer PRECIS innan man skall lyfta på luren och själv ta reda på vem det är. Fast vi har ingen nummerpresentatör i vår familj. Vi anser nämligen att vi har tid att vänta de få sekunder det tar innan vi svarar och personen som ringer själv hinner presentera sig. Det blir på något vis lite mer personligt då.
Annars är ju inte väntan något vi nutidsmänniskor är särskilt duktiga på. Värst är det förstås när det gäller datorer, då är all väntan lång, Men jag brukar försöka utnyttja tiden maximalt medan jag väntar på att en sida skall laddas ner, som att göra knipövningar eller få lite kvalitetstid med barnen, under förutsättning att de också har en sida som håller på att laddas ner samtidigt.
Och om en vecka är det slut på sommarlov och semester och på fredag skall jag till Malmö i fall ni undrar.
Kram
Agneta
Svenne och tapirerna
Däremot fanns där inga myrslokar vad jag kunde se, men en och annan karlslok skymtade förbi i vimlet av arter på båda sidor staketen.
Men jag hade ju en alldeles egen karlslok med mig så jag tittade inte efter några andra. Med mig på resan hade jag även Djävulen och fröken Prym som höll mig sällskap medan familjen badade, åt glass eller grälade. Som vanligt när det gäller Paulo Coelhos böcker så satte även denna igång tankar och funderingar över livets stora frågor och de val man gör och de stigar man trampat upp. Den var betydligt bättre än Elva minuter, men långt ifrån så bra som Veronika bestämmer sig för att dö.
Ja nog finns det mycket att fundera på när det gäller det liv man lever. Är man dessutom lite lagd åt det grubblande hållet så får man aldrig riktigt ro, alltid är det något som kan stötas och blötas ännu en gång. Borde man inte leva lite annorlunda, lite bättre, lite godare, lite enklare, lite sundare, lite mer helt enkelt? Ja ni fattar. Man kan fundera hur mycket som helst, särskilt när det är semester och hösten bara är en månad bort.
Eller också kan man bara skita i det och titta på Morden i midsommer i stället. Fast jag har förstås bara lyckats se ca fyra hela avsnitt NÅGONSIN, eftersom jag under alla år oftast somnat efter ungefär 20 minuter, eller efter 7 mord om du så vill.
Men hur som helst är ordningen nu återställd när det gäller det programmet. För som trogna läsare vet så beklagade jag mig i början på sommaren över att Allsång på Skansen inte följdes av Morden i Midsommer som ju är en gammal fin svensk tradition. Men Allsång utan Mord är som kärlek utan kyssar, som yin utan yang, som Svenne utan Lotta. Typ...
Apropå Svenne utan Lotta så var ju faktiskt Svenne med utan Lotta på Allsången för någon vecka sedan. Istället hade han med sig Lalla Hansson och några till i en konstellation de kallade "Idolerna". Lite besvikna blev säkert kidsen längst fram som säkert väntade sig ett gäng från Idol 2010, men som istället fick se en kvartett från Idol 1957 eller något.
Till sist kan jag berätta att det här med semester inte alls är så dumt, prova gärna själva om ni har möjlighet.
Kram
Agneta
Bland apor, halvapor och halvmännskor...
Familjen är nyligen hemkommen efter en helg på Öland, där större delen av tiden tillbringades på Ölands djur- och nöjespark. Det var en mycket trevlig anläggning med många kända och okända djur. Många var långa och säkert svåra att fånga, inga var stora som hus eller så, men några var små, mycket små, mycket små.
Jag har visserligen varit där en gång som barn, men det var så förfärligt länge sedan så då hade man t o m mammutar på djurparken, men de är ju som bekant helt utdöda nu.
Mest gillade jag nog aporna. De hade säkert 1000 apor. Men jag tyckte även att gätterna inne på barnens zoo var mysiga. Ja de gillades så pass mycket att jag och dottern tog ett snabbt beslut om att om vi någon gång flyttar till landet så står en get överst på inköpslistan. Att vi skall ha får är så självklart att vi inte ens har pratat om det. De hade får även på barnens zoo och till min fasa var de inte klippta fast det augusti, men de hade gott om vatten i alla fall, det kollade jag så klart.
Och så kunde man köpa mat för 1:- och ge till dem. Och så fanns det lejon. Fast dem fick man inte mata, och det var nog tur, för det vet man ju hur det är med sådana. Ger men dem lillfingret så tar de hela handen. Jodå, jag kan typen. De hade även en grå jako, men den var inte präglad på människor så den sa inte ett knysst. Den kanske var uppstoppad, vad vet jag.
Det djur som jag tyckte sämst om var getingen som stack mig i armhålan. Fast den kanske inte räknas, för det var inte på djurparken utan på campingen.
Jo just det vi campade när vi var där. Vi hade lånat svärföräldrarnas husvagn, och även deras bil eftersom vår gick sönder samma dag, så vi tältade alltså inte på Ölandsbron, i fall någon trodde det. Så vad ni än har hört om tältning på Ölandsbron så är det inte bara livsfarligt, dumt och förbjudet, utan även helt omöjligt då det blåser precis hela tiden så tältet skulle förmodligen blåsa bort direkt.
Så på det hela taget var det en underbar liten helg vi hade tillsammans, familjen och jag. Och Öland är minsann en trevlig och synnerligen vacker plats på jorden, även om jag tycer det är lite löjligt att ha en bro. För finns det vägförbindelse är det väl ingen ö, utan en halvö. Halvöland.
Kram
Agneta
