Glädjebloggen

Av någon anledning får jag alldeles gratis och utan att ha beställt den, tidningen Cosmopolitan hem i brevlådan, med jämna mellanrum.
Att jag egentligen är ca 20 år för gammal för den tidningen märks inte bara på att jag inte kan tänka mig bära de kläder som anmodas, eller på att jag inte hört talas om kändisarna det skrivs om. Nej, det märks framförallt på att vissa begrepp som förekommer i tidningen är helt okända för mig. T ex så intervjuas en "dejtingcoach".

Är det bara jag i hela detta avlånga land som missat att sådana titlar existerar? Jag bara frågar, lite lätt desperat. I vilket fall så hjälper hon, för det var en kvinna i det här fallet, singlar att dejta rätt personer på rätt sätt.

Vad är det för fel på gamla hederliga krogragg, som man, när kvällen är slut släpar med ut under lyktstolpen för att snabbkolla om han är hel och ren och tål dagsljus. Är svaret ja så är det väl bara att gå vidare. Eller?
Och om svaret är nej så får man väl spotta i näven och ta nya tag, eller alternativt bestämma sig för att lyktstolpstestet inte är så viktigt. Sänka sina krav helt enkelt.

Om det är sådan råd dejtingcoachen ger så kunde jag också ha blivit det. Om jag bara tänkt på det lite tidigare. Det fanns inte så mycket coacher då jag skulle välja karriär (eller partner). Det hette tränare och det var en hobby för sådana som tyckte det var kul med fotboll, pingis eller ishockey.

Om jag skall coacha någon i något som jag kan så får det nog bli media-coach. Inte så att jag skall coacha folk att bli omtalade i media, för där har jag inget att lära ut, utan jag får coacha dem i att välja rätt i tv-tablån, bokhandeln, bloggvärlden eller tidningshyllan. Det kan väl vara bra att få lite caoching på det så att man inte slösat bort sin dyrbara tid på usla tv-program, dåliga böcker, ytliga bloggar eller ointressanta tidningar.

I sommar har jag t ex läst orimliga mängder böcker, men bara en som skriver om galtspray. Så om ni är intresserade av att läsa om just det så kan ni höra av er så coachar jag er till rätt bok, mot en rimlig summa pangar. Nu är det inte så att boken i fråga handlar om galtspray, utan nämner det så där i förbigående. Men för mig som är döpt efter en grissugga är det stort nog att bara få läsa ett par meningar om det.

Jag tror inte att jag någonsin läst om det tidigare. Det stod säkert en hel del om galtspray i tidningen "Svinskötsel" som fanns i barndomshemmet. Men den läste jag aldrig då den stod sig dåligt i konkurrens med "Fårskötsel", "Land", "ATL", "ICA-kuriren", "Hemmets Journal" och "Gotlänningen" (sedemera "Gotlands Tidningar") som också fanns däe hemma. Så småningom kompletterades tidningsutbudet med i tur och ordning "Min Häst", "Min Hund", "Min pojkvän" "Starlet" och "Veckorevyn".

Men inte i någon utav dessa publikationer stod det något om dejtingcoacher, då när man behövde dem som bäst. Och skall jag vara ärlig så tycker jag nog att Diesel Fuel For Life funkar minst lika bra som galtspray, i alla fall på mig.

Kram
Agneta

"Style" har gjort come back, i en något decimerad form. Titeln på skivan är "Vill ha dig igen". Men jag är inte helt säker på att det är ömsesidigt, jag vill i alla fall inte ha dem igen, särskilt inte i gubbform.

Det verkar som om 80-talet drabbar oss igen men full styrka. Antagligen för att allt var så mycket bättre då. Musiken, ekonomin, klimatet. Och framförallt jag själv.

Kram
Agneta

Så var det söndag igen och jag har varit och veckohandlat på ICA.

Annat var det när jag var barn, då gick det inte att handla på söndagar. Nej, när jag var barn gick jag i söndagsskola på söndagarna.

Varje söndag, året runt, gick jag och mina systrar i söndagsskolan medan föräldrarna var hemma och helgade vilodagen. Så fort vi fått tänder och stövlar bedömdes vi stora nog att börja. I mitt fall inföll det vid ca 2 års ålder, då min 2 år äldre syster förmodligen växt ur sina söndagsskolestövlar och fått överta den ännu äldre systerns stövlar. Jo, stövlarna var ärvda, men tänderna var våra egna.

Sen gick vi där typ tills vi skulle konfirmeras och därmed läsa för prästen. Vår präst var egentligen ingen riktig präst men han var mycket populär så det var ingen som låtsades om att han inte var prästvigd. Han fick predika men inte dela ut nattvarden, det fick en annan göra, så att han inte gjorde fel.

Så småningom kom det en som fick dela ut nattvarden, men han var inte alls omtyckt så man låtsades inte om att han var prästvigd..

På söndagsskolan var det viktigaste pedagogiska hjälpmedlet flanellografen, där låtsasprästen satte upp Moses och kamelerna utklippta i filt för att illustrera ökenvandringen, Vi hade även en Filt-Jesus, Filt-Noa och en och annan filtängel.

Dessa filtfigurer i kombination med ”prästens” enastående berättartalang fängslade mig mer en någon sentida power-point-presentation lyckats med.

Det var först när jag några år senare började i ett alldeles nybyggt klassrum som jag kom i kontakt med over-head-apparaten, eller stor-dian som vi sa i denna svensktalande del av världen.

Mina föräldrar turades om med grannen att köra till och från söndagsskolan. Grannen hade också tre barn. Det som var så bra med dåtidens bilar var att det fick plats hur många som helst i dem, även om det inte fanns sittplatser till alla. Men å andra sidan var ståplatsen mellan framsätena den mest eftertraktade platsen i hela bilen.

Fast vi var ju bönder, så vi hade naturligtvis kombi och då fanns det ytterligare fem-sex sittplatser i skuffen. Om det inte råkade stå en gödkalv eller livbagge eller något där redan, då fick det bara plats en. (Oftast den som var minst, dvs jag)

Däremot var framsätet oftast ledigt, där fick man inte sitta förrän man var konfirmerad, eftersom det ansågs alltför farligt för barn att sitta framme.

Jag har glömt ganska mycket av det jag lärde mig i söndagsskolan, men jag minns i alla fall varför man firar trettondag jul, pingstafton och kyndelsmässodagen. Dock fick vi aldrig lära oss varför man firar Första Maj. Första Maj var så att säga inget man firade i mina hemtrakter.

Det var först när jag började jobba på ABF ca 30 år senare som jag förstod att det var en dag som borde firas som om det vore ens egen födelsedag, fast viktigare och med en annan färg på flaggan.

Undra på att jag sa upp mig efter ett och ett halvt år. Jag kände mig ganska vilsen i denna värld och inte kunde man väl ha en chef som kunde varenda julpsalm utantill men inte en enda vers på Internationalen? Så tyckte åtminstone jag själv, men personalen och styrelsen tyckte inte att det gjorde något, så länge jag skötte mitt jobb. Men det gick inte att övertala mig, jag ville vara fri i tanke, ord och gärning.

Det var därför jag inte heller ville återvända till mitt jobb inom nykterhetsrörelsen och slutat gå i söndagsskolan.

Så nu dricker jag vin på lördagar, handlar på söndagar och tittar på kommersiell TV på 1:sta maj.

Kram

Agneta