A som i Agnet(h)a

ABBAs storhetstid sammanföll ganska precis med min låg- och mellanstadietid. Jag gick i ettan när de vann i Brighton. Sedan den dagen var ingenting sig likt. Det lektes ABBA på varje rast, i varje skola flera år framöver. I stort sett varje klass hade sin egen Agnetha, Frida, Björn och Benny.

Trots att jag var blond och hette Agneta, talade vår inbördes rangordning mot att jag skulle vara självklar i rollen som Agnetha. Nej, jag var typ sjunde, vice suppleant för Benny. Ett öde jag fann mig i utan vidare protester. Det kunde varit värre, det fanns de som tvingades vara Stickan Andersson. Det var vid de tillfällen då det skulle framföras "ABBA-pjäser" på roliga timmen och det var 5 i arrangörsgruppen.

Skolan var inte stor nog för fler än en ABBA-uppsättning. Vi var bara ca 40 elever på hela skolan, så om redan 10% av det totala elevantalet var sysselsatta med ABBA, så skulle man knappt få ihop till två fotbollslag om man tillät fler ABBA-imitatörer. Eller imitatörer och imitatörer, de var ABBA, helt enkelt.

Vid något enstaka tillfälle försökte sig en liten rebellisk kvartett sig på att bilda en egen ABBA-konstelation. Men den förbjöds genast av det riktiga ABBA. Man måste veta sin plats i hierarkin.

Det var ju synd att det var jusa ABBA som blev så populära. Det hade varit bättre om det varit Village People, då hade åtminstone halva skolan varit sysselsatt på rasterna, medan den andra halvan kunde ägna sig åt idrott och annat trams.

Kram
Agneta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0