Glädjebloggen

Jag har under veckan läst några artiklar där Englas mamma uttalat sig. Till skillnad från många andra i Sverige så ropar hon inte på hämnd och hårda straff på mördaren. Hon tänker inte ens på honom.

Och jag förstår henne. Jag hade nog också velat minnas hur Engla levde, inte hur hon dog. Inte låta hennes 10, förhoppningsvis ljusa, levnadsår, förmörkas av de sista fruktansvärda timmarna i livet. Om sanningen är alltför smärtsam kanske man inte behöver känna till den i sin helhet? Allt behöver man inte veta, allt vill man inte veta och allt skall man inte veta.

Min övertygelse har alltid varit att det man ger uppmärksamhet, det växer. En person som bär på en sjukdom och där sjukdomen alltid står i fokus riskerar att fortsätta vara sjuk. Man blir sin sjukdom, den tar över och blir hela ens identitet.
Om man som medmänniska istället väljer att se det som trots allt ändå är friskt hos den personen kanske man också bidrar till ett snabbare tillfrisknande?

Ett barn som bara får veta vad de gör för fel och inte får lära sig hur man gör rätt blir knappast någon socialt kompetent person som vuxen.

Solskenskramar
Agneta