Blodbrist
Försökte lura på landstinget lite av mitt blod i onsdags. Det rådde akut blodbrist i Skåne, särskilt på den sortens blod som dagligen och stundligen pulserar i min kropp, Rh A+. Enligt bossen är Rh en förkortning på apa, men då är det väl apblod man behöver tänkte jag och gick lydigt och stolt till blodbussen. Glad över att kunna hjälpa till och att ha så åtrvärt blod.
När de stuckit mig fick jag informationen att det skulle ta ca 1o-15 min att fylla påsen som rymmer 4,5 dl. Under tiden skulle jag krama en handkudde och dricka vatten och tänka på annat.
Efter ca fem minuter kom en sköterska fram och började bråka med nålen, då blodflödet stoppat helt. Totalt var tre sköterskor i olika storlekar inblandade i min blodgivning, men efter ytterligare fem minuter beslöt den största av dem att det var dags att avbryta åderlåtningen. Knappt 1,5 dl hade jag lyckats pressa fram innan det tog slut.
Jag fågade om man inte kunde använda det till någon, kanske någon som bara behöver lite, lite apblod. Men: Nej, sa hon ovänligt men bestämt, det är inte lönt.
Den informationen tyckte jag hon kunde besparat mig, jag ville ju så gärna hjälpa till. Funderade på att ta med mig blodet hem och kanske sälja till någon som verkligen uppskattar lite, men exklusivt blod. Fast då hade jag kanske inte fått behålla premien som den här gången bestod av hudlotion och en duschtvål.
Efteråt fick jag det största bandage man kan tänka sig så att ingen levande männsika skulle kunna missa att någon form av ingrepp hade skett.
Och så fick jag stränga order om att inte träna efteråt. Typiskt! Hon sa i och för sig inte hur länge efteråt man inte fick träna, men av hennes stänga uppsyn att döma så handlar det nog om ett låååååångt uppehåll. Vågar inte chansa.
När jag kom tillbaka till jobbet och redogjorde för mitt öde och äventyr fanns det någon som gjorde sig lustig på min bekostnad och sa saker som:Här kommer hon som gav blodbristen ett ansikte!
Kul!
Kram
Agneta
När de stuckit mig fick jag informationen att det skulle ta ca 1o-15 min att fylla påsen som rymmer 4,5 dl. Under tiden skulle jag krama en handkudde och dricka vatten och tänka på annat.
Efter ca fem minuter kom en sköterska fram och började bråka med nålen, då blodflödet stoppat helt. Totalt var tre sköterskor i olika storlekar inblandade i min blodgivning, men efter ytterligare fem minuter beslöt den största av dem att det var dags att avbryta åderlåtningen. Knappt 1,5 dl hade jag lyckats pressa fram innan det tog slut.
Jag fågade om man inte kunde använda det till någon, kanske någon som bara behöver lite, lite apblod. Men: Nej, sa hon ovänligt men bestämt, det är inte lönt.
Den informationen tyckte jag hon kunde besparat mig, jag ville ju så gärna hjälpa till. Funderade på att ta med mig blodet hem och kanske sälja till någon som verkligen uppskattar lite, men exklusivt blod. Fast då hade jag kanske inte fått behålla premien som den här gången bestod av hudlotion och en duschtvål.
Efteråt fick jag det största bandage man kan tänka sig så att ingen levande männsika skulle kunna missa att någon form av ingrepp hade skett.
Och så fick jag stränga order om att inte träna efteråt. Typiskt! Hon sa i och för sig inte hur länge efteråt man inte fick träna, men av hennes stänga uppsyn att döma så handlar det nog om ett låååååångt uppehåll. Vågar inte chansa.
När jag kom tillbaka till jobbet och redogjorde för mitt öde och äventyr fanns det någon som gjorde sig lustig på min bekostnad och sa saker som:Här kommer hon som gav blodbristen ett ansikte!
Kul!
Kram
Agneta
Kommentarer
Trackback
