Glädjebloggen

Även om jag bär grisnamn tycker jag inte att det är fint att gå omkring på ICA och lukta svinstall. Jag tycker t o m att det är ett svinaktigt beteende om ni ursäktar ordvitsen.
Men häromdagen när jag var och handlade så stod det en man framför mig i kön och bara stank av gris och gödsel. Jag tycker att det är nonchalant och oetiskt mot såväl personalen som mot andra kunder. Tänk att han går där med sina skitiga kläder och händer och klämmer på samma varor som jag kanske tänkt köpa.

Alla duschar vi väl någon gång i anslutning till arbetet. En del innan man går till jobbet, andra efter man varit där. Och hur hårt det än kan låta så tycker jag att det är vars och ens skyldighet att hålla reda på vilken kategori man själv tillhör. Men en enkel tumregel kan vara att om man arbetar med människor duschar man innan man går till jobbet, men om man däremot jobbar med djur så duschar man efter jobbet. Direkt efter, för att vara exakt. Om man däremot jobbar med maskiner behöver man inte duscha alls.

Hur svårt kan det va?

Kram
Agneta

I söndags var det en stor dag i familjen, väl värd att firas. Inte för att det var alla hjärtans dag, för vi försöker vara hjärtliga mot varandra i stort sett varje dag. Nej, det stora i den 14/2 är att februari då når sitt krön och man går in i andra halvlek. Har man klarat första halvan med förståndet i behåll så klarar man helt säkert den andra halvan också.
Och redan nästa vecka är det sportlov för småfolket. Då skall de nog titta på sport. Från Vancouver. Det är väl därför man förlägger OS i februari så att papporna skall kunna ta ut lite föräldraledighet med gott samvete?

Själv skall jag varken sporta eller titta på OS. Men om bara någon vecka skall jag försöka sätta mina dryga, väldigt dryga 50 kg i rörelse, för då åker familjen på skidsemester till Dalarna. Enligt sonen så åker alla normala familjer skidor minst en gång om året, eller åtminstone varit iväg någon gång. Så nu äntligen tillhör han en normal familj.
Jag antar att det skall bli kul att komma iväg, utan datorer, tvättmaskin och Norra Skåne.
och när vi kommer hem så har förhoppningsvis snön försbunnit här hemma. För då kanske George Clooney varit här och skottat.


Kram
Agneta

Så skulle det kunna stå på min statusuppdatering på face book idag. För i helgen har jag återupptäckt Karlssons klister, denna magiska vätska som räddar gamla kära bruks- och prydnadsföremål från soptippen återvinningsstaionen.

När jag var barn förekom det ofta att man lagade t ex små rådjur i porslin som ramlat i golvet under alltför våldsamma lekar i flickrummet. Även kaffekoppar och lerkrukor kunde få nytt liv med hjälp av KK, vill jag minnas. Men sedan jag gjorde mitt intåg i vuxenvärlden förra sommaren så har jag nog aldrig köpt Karlssons klister i syfte att använda den till lagning av spräckta husgeråd. Har jag köpt klister så har det varit på begäran av dottern som tittat på Evas Pysselprogram och Att laga något överhuvudaget är ganska främmande för många i min generation. Jag lagar inte ens mat.

Men sedan sonen förra veckan råkade ha sönder en kåpa till en ljusstake med totalt fyra kåpor, som givetvis inte längre finns att få tag på, slog det mig att man kanske skulle försöka limma ihop den och vända andra sidan utåt. När limmet stelnat och alla bitar blivit en så insåg jag vilka oanade möjligheter jag hade att återskapa lite värdighet till allehanda ting som gått i kras. Jag började med våra två keramikbägare som vi fått i bröllopspresent och som båda fallit i backen vid olika tillfällen men som jag ändå valt att behålla. Därefter fortsatte jag med äggkopparna jag köpte i påskas, trähästen sonen tillverkat i slöjden och som någon bitit huet av och sist men inte minst limmade jag ihop Stieg-Larsson-böckerna som var i tre delar.

Det är inte klokt så bra det blev. Inget går upp mot äkta patina och jag bara går och väntar på att få ta fram tuben igen så fort något behöver lagas. Som makens kindtand t ex, den behöver lagas.

Kram
Agneta

På löpsedlarna kunde man i veckan läsa:"Bonde-Susanne:Därför går jag och Fadde skilda vägar. Läs mer på sidan 5". Fast jag behövde inte läsa mer på sidan 5, behövde inte ens köpa tidningen. För jag tror mig veta varför de separerar. Av samma skäl som de blev ihop - för att det inte skrivits om någon av dem på ett tag.
Om någon vecka kommer någon av dem komma ut som homosexuell, eller alkoholist och den andra kommer att ha fått en olycklig barndom med en frånvarande pappa.
För det är så de fungerar, kändisar utan talang. Så behöver inte Björn & Benny göra, de skriver en musikal istället och behöver därför inte skilja sig eller få olycklig barndom.

Läste för övrigt en helt annan sak i en helt annan tidning, nämligen MåBra, att en undersökning visar att drygt 5% av alla som jobbar hemifrån uppger att de jobbar nakna. Tänk på det nästa gång chefen ringer och säger att han jobbar hemifrån idag.

Kram
Agneta

Lillefredagen är här igen! Bara en dag kvar att jobba denna vecka. Fast den här veckan har det varit lite tungt att åka till jobbet med tanke på det ymninga snöandet. Jag har nästan hoppats att min privata chaufför C någon morgon skulle följa Skånetrafikens exempel och ställa in morgonturen till Perstorp, men det har ännu inte hänt.

Det som hänt är däremot att sonen numera är medlem i Kristianstads boxningsklubb. Jag gläds över att han får så bra motion av boxningen, men känner oro över att jag betraktar den som en i stort sett livsfarlig sport. Och inte blev jag direkt lugnare när han kom hem med medlemskortet och jag, efter en snabb titt på baksidan av kortet, kunde konstatera att huvudsponsor för klubben är, håll i er nu: Kristianstads Begravningsbyrå!



Kram
Agneta

Båda sönerna spelar instrument till husbehov. Den ene gitarr den andre trummor. Båda är helt autodidakta på sina respektive instrument och har klarat sig utan all inblandning av kommunala musikskolan. Åtminstone hittills, men efter att ha stått i kö till gitarr under väääldigt lång tid så ringer sonen överlycklig till jobbet en dag:
- Mamma, jag har kommit in på gitarr, vi börjar på onsdag!
- Men vad roligt. Nu är du väl glad?
- Ja, jag har fått tid när vi har historielektion.

Kanske inte det svar man väntat sig, men är han lycklig är jag lycklig.

Andre sonen har strikt hållt sig till trummor och har inte haft självförtroende nog att ens testa att ta några ackord på gitarren då han på förhand känt sig underlägsen både sin far och sin bror. Men häromdagen tog han mod till sig och började klinka lite på guran. Ganska snabbt hade han övat upp både fingerfärdigheten och självförtroendet och ljuv musik hördes från hans pojkrum.
Det var då hans tondöva, och tillika extremt opedagogiska mor hördes ropa från nedervåningen:
-Å spelar du lergök?

Att det blev just lergök och inte t ex trumpet, berodde främst på att jag, då jag städade dagen innan, hittat just en lergök. En blå. Förmodligen från Ängelholm, det är där de brukar kläckas. Gökarna. Därför visste jag att det skulle finnas en lergök i familjen och tog då för givet att det var den som lät.

Jag kan förstå varför han senare samma vecka valde att skippa dansen och istället börja på boxning.

Kram
Agneta

Som ni säkert vet så fanns det ju för några dagar sedan en grupp på facebook som lovade 2 kr per medlem till de jordbävningsdrabbade på Haiti. Jag liksom många andra gick både i och ur den gruppen inom loppet av några dagar, då den ändrade lite i texten då den fått tillräckligt med medlemmar.
I stället för att hjälpa de drabbade skulle man nu ta hem liken och ha sex med dem och som administratör stod "Nekrofil-föreningen".

Givetvis blev alla vi som gått med upprörda och kände oss lurade och äcklade och lite dumma. Alltihop är osmakligt, vidrigt och oförsvarbart, men måste i all sin hemskhet avfärdas som ett mycket oetiskt skämt. För trots allt har jag svårt att tro att om man är nekrofil, att man då skulle gå ut offentligt med det och organisera sig. Skaffa organisationsnummer, stå med i föreningsregistret och söka kommunala bidrag och få lokalt aktivitetetsstöd.
Och hur rekryterar man nya medlemmar? Man ställer sig knappast utaför ICA en tisdagkväll och värvar medlemmar och delar ut reklamprylar med föreningsloggan på.
Nej så går det nog inte till. Tack och lov,

Kram
Agneta

Äntligen helg. Fast det är något visst med torsdagkvällar också tycker jag. Det är så nära helg att det blir nästan som en egen liten högtid. Hemma hos oss är det definitivt lill-fredag. Sedan tidigare kallas ju onsdagen, åtminstone i forna militärstäder som Visby, Växjö och Hässleholm, för lill-lördag.
Det skulle innebära att tisdagen borde heta lill-söndag. Och det kanske inte är helt fel, lite lätt ångestfylld och vansinnigt långt till närmaste fredag. Det är i så fall bara måndagen som bara är sig själv. Som inte liknar någon annan dag och inte heller har någon dag som vill likna den. Och det är ju inte så himla konstigt. Det är nog inte många som skulle välja måndagen som sin favoritdag i veckan.

Några som däremot liknar varandra är Göran Persson och Urban Bäckström, den gamle riksbankschefen ni vet. Jag har aldrig riktigt kunnat skilja dem åt. Så i onsdags såg jag en bild i Metro på Urban Bäckström, trodde jag, eftersom han var så lik Göran Persson. Men det var inte Urban Bäckström, och inte Göran Persson heller, utan Nils Landgren. Men det framgick inte av bilden att det var han, för han hade inte sin röda trumbon på sig, så jag fick läsa mig till vem han var.
Men är det inte lite konstigt att man vill likna Göran Persson? Eller det var kanske inte meningen, utan det bara blev så. SOm den gången jag kom hem med samma frisyr som Maud Olofsson, det var heller inte meningen utan min frissa som missförstod mig.

Tur ändå att hon inte missförsod så pass att jag fick Göran Perssons frisyr och blev lika Nils Landgren.

Kram
Agneta