Ko-ko
Båda sönerna spelar instrument till husbehov. Den ene gitarr den andre trummor. Båda är helt autodidakta på sina respektive instrument och har klarat sig utan all inblandning av kommunala musikskolan. Åtminstone hittills, men efter att ha stått i kö till gitarr under väääldigt lång tid så ringer sonen överlycklig till jobbet en dag:
- Mamma, jag har kommit in på gitarr, vi börjar på onsdag!
- Men vad roligt. Nu är du väl glad?
- Ja, jag har fått tid när vi har historielektion.
Kanske inte det svar man väntat sig, men är han lycklig är jag lycklig.
Andre sonen har strikt hållt sig till trummor och har inte haft självförtroende nog att ens testa att ta några ackord på gitarren då han på förhand känt sig underlägsen både sin far och sin bror. Men häromdagen tog han mod till sig och började klinka lite på guran. Ganska snabbt hade han övat upp både fingerfärdigheten och självförtroendet och ljuv musik hördes från hans pojkrum.
Det var då hans tondöva, och tillika extremt opedagogiska mor hördes ropa från nedervåningen:
-Å spelar du lergök?
Att det blev just lergök och inte t ex trumpet, berodde främst på att jag, då jag städade dagen innan, hittat just en lergök. En blå. Förmodligen från Ängelholm, det är där de brukar kläckas. Gökarna. Därför visste jag att det skulle finnas en lergök i familjen och tog då för givet att det var den som lät.
Jag kan förstå varför han senare samma vecka valde att skippa dansen och istället börja på boxning.
Kram
Agneta
