Glädjebloggen

"Det är bra med vänner, för då kan man hjälpas åt att vifta bort flugor från ansiktet."

Mamma Mu (J & T Wieslander)

är jag fortfarande efter dagens utmärkelse (se föregående inlägg).

Inte kunde väl någon tro att just jag skulle bli en sådan framstående profil inom Vinslövs idrottsliv? Jag som aldrig blev invald i laget, utan bara var en tilldelning från motståndarlaget. "Det är er tur att ha henne" och "fy bubblan, vi fick Agneta" var vanliga kommentarer under de fasansfulla gymnastiklektionerna.
Och så undrar Blossom med flera varför vissa ungdomar inte deltar i idrotten och inte gillar att röra sig.

Kanske beror det på att det tycks vara omöjligt att inte kombinera organiserad motion med ett visst mått av tävlingsinslag. Även om VISSA gympalärare försökte tona ner tävlingsbiten så verkar det ändå svårt att undvika att det tävlas. Om man då råkar vara predestinerad för sista platsen, hur mycket man än anstränger sig, är det kanske inte så konstigt att många ger upp redan i första klass.
I andra ämnen blir inte de dåliga resultaten så offentliga. Det går, om än med viss möda, att hålla ett provresultat i matte hemligt medan det är mycket svårare att dölja att man kommer sist i en springtävling.

Men som tur var tävlade jag inte. Det gör jag inte nu för tiden heller, när jag motionerar. Nu begränsas förvisso mina motionspass till enstaka knipövningar i samband med rödljus och köbildning på ICA. Men jag skulle aldrig få för mig att fråga personen i kön brevid hur många knip den hann med och sedan, när jag fått veta att det var fem, säga: "Ha, jag hann med sex stycken, så atte..."

Kram
Agneta

Jaha, då har man ännu ett förtroendeuppdrag att lägga till sin personliga meritlista. Jag blev idag nämligen utsedd till matchursansvarig för Röke IBK Vinslöv P11 hemmamatcher i Nya hallen. En annan mamma har samma uppdrag fast i Gamla hallen. Det är ju ingen som helst tvekan om vilket uppdrag som smäller högst, nya eller gammla, det hörs ju direkt.

Hur bär man sig då åt för att få sådana ärofyllda uppdrag? Jo, man är först på plats av föräldrarna, dvs 15 minuter EFTER utsatt tid.

Premiärmatchen gick bra. Givetvis kräver uppdraget noggrannhet, snabbhet och teknisk begåvning. Därför hade jag en personlig assistent i form av en 13-årig storebror till en av lagmedlemmarna.

Vid periodvilan ljuder en signal, liknande ett katastorlarm, som indikerar att perioden är slut. Det är bara det att vid första periodens slut fortsatte signalen att tjuta ända in i olidligheten.
Tränaren kom till undsättning och stängde av hela maskineriet, med den påföljden att räkneverket nollställdes, vilket ju var bra med tanke på att vi låg under med 5-1, eller var det möjligen 6-1?
Inför nästa periodvila ställde sig en annan 13-årig storebror i beredskap för att assistera i fall samma sak skulle inträffa igen, vilket det gjorde. Det löste han genom en enkel knapptryckning på stoppknappen. Då tystnade signalen medan räkneverket förblev oförändrat. Klurig kille!

Nästa gång jag skall ta mig an uppdraget är den 10 januari 2009. Börjar redan bli lite stressad, får kanske gå ner på halvtid för att hinna med.

Men det är i alla fall tur att det inte är på tisdag, för då skall jag lyssna på Johan Glans i Hässleholm.

Kram
Agneta

Till skillnad från sin mor har mina barn inte alls fått någon kristen uppfostran. Detta har fått märkbara följder vid deras möten med den sakrala världen.

En av mina söner var t ex med sin förskoleklass på rundvandring i Vinslövs kyrka för några år sedan. När prästen avslöt guidningen med att undra om någon hade någon fråga, räckte min son upp handen och sa: "Jo, jag undrar:Vem sjutton är den där Gud du pratar om?"

Så visst finns det påtagliga brister i deras uppfostran, men jag älskar dem ändå.

Kram
Agneta

I dagens nätupplaga av Aftonbladet stod det att var fjärde person har bajs på fingrarna och att det under naglarna på 25% av svenskarna finns lika många tarmbakterier som det finns människor i Sverige.
Vilken tur att man inte är kines, det hade nog blivit trångt med över en miljard tarmbakterier under naglarna.

Kram
Agneta

Fiananskrisen har slagit till med full kraft.
Den kom plötsligt och oväntat och när den väl börjat är den omöjlig att kontrollera.
Ingen vet hur länge den kommer att pågå, men förmodligen längre än man kunnat ana, men det man vet är att den slår ut viktiga funktioner som aldrig mer kommer tillbaka.
De som varit med om liknande kriser säger att den här nog ändå är den värsta och risken för depression är överhängande.
Det kommer att ta tid att återhämta sig och efteråt ser det inte likadant ut som före krisen.

Ärligt talat så skulle ovanstående likaväl kunna vara beskrivningen på min 40-årskris.

Kram
Agneta

Idag roade jag mig med att googla på mig själv. OK jag erkänner, jag har gjort det förut, men inte alls kommit fram till samma förbluffande resultat som idag.

Jag skrev in mitt förnamn, det efternamn jag gift mig till samt orten där jag numera bor. Vissa saker kände jag igen såsom protokoll från den lokala fotbollsföreningen, medlemskapet i fanklubben till Plötsligt i Vinslöv, en och annan artikel om Söderparksupproret och lite länkar till Glädjebloggen.
Så långt kan jag erkänna, det var jag.

Men sen kom en rubrik som jag inte direkt ville kännas vid, det stod nämligen "Blottade sig på Pågatåget" Jodå, jag åker pågatåget flera gånger i månaden, jag erkänner direkt, men blottat mig? Jo en gång i Växjö, i ett skyltfönster, helt ofrivilligt dock, men jo, jag erkänner det med. Och i artikeln fanns såväl mitt för- och efternamn med, som min bostadsort. Visserligen inte tillsammans utan var för sig, men OK jag får väl erkänna den episoden med, trots att det tydligt framgick av artikeln att det var en man som utfört handlingen.

Nästa artikel gjorde mig betydligt gladare då artikeln var "Kvinnliga förebilder" Yes.
Jag dubbelkollade, men jodå, för- efternamn och bostadsort fanns med här också, även om de även här stod var för sig. Men visst erkänner jag detta fall också.
Men det skulle inte förvåna mig om det är en man som ligger bakom denna episod också.

Kram
Agneta

inlägget idag. Märks det att jag varit hemma för vård av urinvägar idag?

Men nu blir det inte mer idag, så nu kan ni gå och lägga er, efter ni sett Främmande fågel och femdygnsprognosen förstås.

Kram
Agneta

Så länge höll jag stånd mot läkevetenskapen innan jag kapituelrade och insåg att även jag behöver medicineras ibland. Om inte annat så kan jag göra det i studiesyfte, så att jag nästa gång jag står inför en penicilinkur, kan svara på frågan: "Tål du penicilin?"
I dag fick jag svara som Pippi Långstump när hon får frågan om hon kan åka skridskor "Hur skall jag kunna veta det när jag aldrig har försökt?"

Kram
Agneta

Idag är jag hemma från jobbet, eftersom jag nyss fick diagnosen urinvägsinfektion. Den fick jag av en ung, trevlig AT-läkare. Förut tyckte jag alltid att t ex präster, politiker och just läkare helst skulle vara äldre än en själv, det kändes liksom mer förtroendeingivande på något sätt.
Egentligen tycker jag det fortfarande men inser att jag måste ge efter på den punkten efterhand som åren går. Om 30 år kommer det förmodligen att råda brist på läkare som är äldre än mig.

Jag fick börja med att lämna in mitt medhavda urinprov till labbet och därefter fick jag sätta mig och vänta. Efter ett tag kom ovannämnda AT-läkare och ropade upp mig. Eftersom jag utgick från att hon kom för att meddela resultatet på provet och ev också kommunicerat med läkarsekreteraren så blev jag mycket konfunderad över hennes inledande fråga: "Har du ont i halsen?"
-Äh, nej?! Brukar den sätta sig så högt upp?
-Vilken då?
- Urinvägsinfektionen, så klart
-Jaha, jag visste inte vad du sökte för. Gissade bara att det var luftvägarna, det brukar det vara på öppna mottagningen.
-OK, jag förstår. Men jag tyckte det lät konstigt, det var ju inte ens geografiskt nära.

Men hur som helst så lyckades hon hitta en infektion hos mig, vilket ju var tur med tanke på att det ändå kostade 150:-. För den summan förväntar man sig faktiskt att de skall hitta något litet fel på en som helst skall medicineras.

Att jag sedan valde att avstå från medicineringen är en helt annan sak. Eftersom jag inte vill gynna läkemedelsindustrin eller tära på statsfinanserna i onödan frågade jag om det kunde gå över utan medicin, vilket det faktiskt kan. Ibland. Men OM det inte gör det så är medicinen inte mer än ett samtal och en cykeltur bort, så jag känner inte att jag gamblar med livet.

Kram
Agneta

med människor som
- luktar illa
-är korkade
-är snyggare, smartare, smalare än jag
-är slarviga
-inte kan matcha sina kläder färgmässigt
och mycket mer så länge de har ett gott hjärta.

Men jag står inte ut med människor som är genuint elaka och som har en antidemokratisk människosyn. Är det någon som gör det, utom de själva?

En sådan råkade jag ut för idag. Inte en gång, inte två, utan tre gånger. Jag hade önskat att det var han som somnade med svullna ögonlock i natt.

Jag avslutar med ett känt Grynet-citat:
"Ta ingen skit!"

Kram
Agneta

I kväll ringde en högt älskad person och var ledsen. En kollega till henne hade hastigt gått bort, bara 50 år gammal. I går var allt som vanligt, i morse gick han inte att väcka.
För mig som aldrig träffat honom går livet vidare som vanligt, för henne är vardagen förändrad för ett bra tag framöver. För hans familj för alltid.

Vad skall man säga?

Det enda jag kan säga är:
Tänk efter vad du vill fylla livets pilsnerflaska med. (Trogna läsare vet vad jag menar)
Omge dig med människor som gör dig gott och vill dig väl
och framförallt:
Var snäll!

Och fundera över vilken bild du vill ha innanför näthinnan den dag du sluter dina ögon för evigt:

När dom lägger ner mig
lugnt och stilla
när dem lägger ner mig djupt
då skall jag ännu minnas när vi låg i gräset
och himlen just när ovädret bröt ut.
(Peter Le Marc)

I går när jag väntade på tåget så såg jag en man som satt i sin bil med en kvinna vid sin sida. När tåget kom pussade han henne på kinden och smekte henne ver håret, innan hon gick ur bilen. Inget grovhångel, det skulle mycket väl kunna vara en far som tog avsked av sin dotter. Och när hon gick ur bilen så såg jag att hon åldersmässigt skulle kunna vara det.
Men eftersom hon hade ett uppenbart sydasiatiskt utseende så insåg jag att det knappast var på BB de träffats.

Så romantiskt tänkte jag. ..... inte.
Snarare kom jag att tänka på denna dikt av Gustaf Fröding:

Häromdagen var hela familjen tillsammans med svåger och syskonbarn på BodaBorg i Follingbo. En slags "Fångarna på Fortet " i sanatoriemiljö men utan någon flåshurtig Gunde Svan som skriker "Skynda, skynda" hela tiden.

För att klara uppgifterna krävs det att man är klurig, fysisk och tävlingsinriktad. Om någon tycker att något av detta stämmer in på mig kan ni gärna höra av er. Inte min grej m a o, men barnen gillade det skarpt.
Men det är inte bara aktiviteterna som gör att jag inte riktigt trivdes, det är något med miljön, det sitter i de tjocka sjukhusväggarna. Så mycket som hänt innanför dem och så många tragedier som utspelats där.

Jag tänker på Mormor. Här firade hon sin 40-årsdag och här dog hon 2 månader senare, och här springer vi, hennes barnbarn och barnbarnsbarn och förlustar oss, några decennier senare. Jag klarar inte riktigt det.
Jag har inga invändningar mot den nuvarande verksamheten eller valet av plats för den, det är bara att det inte funkar för. mig.

När kvällen blivit sen och jag skulle gå och lägga mig var det mellan morföräldrarnas brudlakan jag somnade. Varje gång vi är hemma hos Mamma har hon bäddat med dessa lakan som Mormor så omsorgsfullt broderat in monogrammet KwV på. Och varje gång känner jag att varje stygn går rakt in i hjärtat på mig och jag undrar vad hon tänkte på när hon broderade in dem. Anatgligen var varje stygn broderat med kärlek, förhoppning och framtridstro.
8 år och tre barn fick de tillsammans, barn som hon inte fick se växa upp och 8 barnbarn hon aldrig träffat, varav ett springer runt och leker i sanatoriet där hon tillbringade sina sista dagar.

I sängen brevid min finns ett örngott med monogrammet SGB. Det är mina föräldrars brudlakan. De fick betydligt fler år tillsammans, men fick inte bli gamla ihop.

Måtte jag få åldras tillsammans med min älskade!

Kram
Agneta

Astrid Lindgren lär ha sagt något i stil med att "Livet är som att stå vid Niagara-fallet med en tom pilsnerflaska och försöka fylla den med vatten, så lite får man med"
Hon var klok hon.
Det är bara att hoppas att det är det allra klaraste vattnet som hamnar i flaskan och att det inte grumlas av en massa smuts och farligheter, utan att det är med klarhet och friskhet man fyller sin flaska.

Kram
Agneta

igen, kilona jag tappade på Litografen i höstas. Ett efter ett har de hittat hem till Mamma igen. Inte för att jag saknat dem precis, inte alls faktiskt, men det kan man ju inte säga när de sakta kommer smygande och lägger sig tätt intill midjan och gonar in sig.

Jag skall försöka lura iväg dem igen, men vet inte riktigt hur. På nya jobbet har de ett digert friskvårdsutbud, enligt broschyren, men när skall man hinna med det? På lunchen, nej då äter jag ju, på fikarasterna likaså och när kvällen kommer måste jag ju hem till maken och hans dignande matbord. Men snart skall vi flytta till ett annat hus på jobbet, då kommer jag lite längre från restaurangen, så då får jag motion när jag går dit. Jag skall sitta i gamla cafeterian, hoppas att de inte flyttat glassboxen.

Kram
Agneta

Tänk så bra saker blir när man tittar i backspegeln och inser att det var tur att man inte fick som man ville, för då hade det inte blivit så bra som det blev.

Som t ex alla olyckliga förälskelser i tonåren och framåt. När "vårblommorna" man trånade efter inte ens noterade att man fanns. Hade jag fått som jag ville då så hade jag kanske levt med en vissen tulipan i mitt liv, kanske med en stor traktor och hundra tunnland stenfri jord och 50 hektar avverkningsklar skog, men lika vissen ändå. Då hade jag ju inte haft J vid min sida, hemska tanke.

Eller om jag och I-L hade hunnit från gårdsplanen för att beställa utlandsresan 1989. Nu hann jag höra telefonen och gick in och svarade. Det var från Högskolan i Växjö som hade beslutat sig för att bevilja min dispens och erbjuda mig en plats under förutsättning att jag kunde infinna mig dagen därpå.

Eller missfallet jag fick 1996. Då hade jag inte haft äldste sonen, som är så fantastiskt härlig.

Dessutom var det vädigt bra att jag inte fick något av alla de jobb jag sökt under det senaste året, för då hade jag ju inte fått det jag har nu.

Nog är jag född under en lycklig stjärna!

Kram
Agneta

"Erfarenhet är som att ha en karta på ryggen" Okänd

Min man har semester, det har inte jag. Min man lagar mat varje kväll det gör inte jag.
Det innebär att igår när jag kom hem efter en synnerligen stressig dag på jobbet så välkomnade han mig med ett glas rött för att sedan servera en utsökt middag bestående av helstekt entrecote och klyftpotatis.
Idag när jag kom hem efter en nästan lika stressig dag så bjöd han på grillat och öl i trädgården.

Han är bara bäst!

Kram
Agneta

Larssons bok intill mig i sängen. Jag somnade mitt i ett kapitel som bekrev lemlestade och sönderbrända varelser, människor och djur. Ni kan ju bara föreställa er vilka drömmar det framkallade i nättras (eller i natt som fastlänningarna säger).
Jag som så väl behöver min skönhetssömn. Men i morse såg det ut som om det skett någon form av utdikning strax under ögonen.
Tack gode gud för concilern (eller hur det nu stavas). Varför belönas aldrig sådana upptäckter med Nobelpris? Eller rektalsalvan?
Oumbärliga produkter som skapar lindring för användaren.

Det börjar med Stieg Larsson och slutar med rektalsalva. Logiskt? Kanske inte, (men det skall bli spännande och se vad som händer när jag lägger ut det som sökord)

Kram
Agneta

I veckan fick jag inbjudan till en (stor) fest i slutet av sommaren. Temat skulle vara OS och bästa, fyndigaste, originellaste utstyrsel skulle premieras.
Eftersom festen i fråga ligger lite olämpligt till tidsmässigt blir det nog svårt att närvara, men det finns ändå inget som hindrar att jag planerar utifall att.

Jag började med att titta över min kropp för att sedan tänka tillbaka på min idrottsliga karriär. Den sistnämnda dog i sin vagga innan den ens hade fått blomma ut. Den avbröts i femte klass då jag bröt armen i samband med en höjdhoppsträning, då jag precis toppat mitt personbästa (0,85). Efter det ville inte riktigt karriären ta fart så jag bestämde mig för att lägga av. Jag var helt enkelt trött på idrottsskador vid det här laget. Hade jag fortsatt hade det kanske varit jag som varit buksvägerska med Lena Ph.

När jag ockulärbesiktigat kroppen så kom jag på att det bästa jag kan göra är att låtsas att det är OS i Moskva 1980 istället för Peking 2008 och att jag är en mycket framgångsrik kulstöterska från Östtyskland. Jag får försöka hitta en lösmustasch tills dess. Och dopingpreparat kan man beställa från internet?

Kram
Agneta