Glädjebloggen

Idag är jag hemma från jobbet, eftersom jag nyss fick diagnosen urinvägsinfektion. Den fick jag av en ung, trevlig AT-läkare. Förut tyckte jag alltid att t ex präster, politiker och just läkare helst skulle vara äldre än en själv, det kändes liksom mer förtroendeingivande på något sätt.
Egentligen tycker jag det fortfarande men inser att jag måste ge efter på den punkten efterhand som åren går. Om 30 år kommer det förmodligen att råda brist på läkare som är äldre än mig.

Jag fick börja med att lämna in mitt medhavda urinprov till labbet och därefter fick jag sätta mig och vänta. Efter ett tag kom ovannämnda AT-läkare och ropade upp mig. Eftersom jag utgick från att hon kom för att meddela resultatet på provet och ev också kommunicerat med läkarsekreteraren så blev jag mycket konfunderad över hennes inledande fråga: "Har du ont i halsen?"
-Äh, nej?! Brukar den sätta sig så högt upp?
-Vilken då?
- Urinvägsinfektionen, så klart
-Jaha, jag visste inte vad du sökte för. Gissade bara att det var luftvägarna, det brukar det vara på öppna mottagningen.
-OK, jag förstår. Men jag tyckte det lät konstigt, det var ju inte ens geografiskt nära.

Men hur som helst så lyckades hon hitta en infektion hos mig, vilket ju var tur med tanke på att det ändå kostade 150:-. För den summan förväntar man sig faktiskt att de skall hitta något litet fel på en som helst skall medicineras.

Att jag sedan valde att avstå från medicineringen är en helt annan sak. Eftersom jag inte vill gynna läkemedelsindustrin eller tära på statsfinanserna i onödan frågade jag om det kunde gå över utan medicin, vilket det faktiskt kan. Ibland. Men OM det inte gör det så är medicinen inte mer än ett samtal och en cykeltur bort, så jag känner inte att jag gamblar med livet.

Kram
Agneta