Jämnårig
Om några dagar fyller jag tonårsmamma för andra gången. Det är i sig inget jag har svårt att vänja mig vid att sönerna blir tonåringar. De har tränat länge på det så jag är ganska förberedd.
Det som är betydligt svårare att ta in är att jag själv faktiskt fyller 46 i år, även om det är lääänge till.
Inte så att jag har någon svår åldersnoja eller så, utan jag trivs bra med tillvaron just nu. Det är bara det att huvudet inte hänger med i svängarna.
T ex när jag läser i Gotlandstidningen om att "en yngling i 25-årsåldern" varit inblandad i något, kan jag mycket väl tänka: "Tänk om det är en gammal klasskompis". Men om det däremot står något i samma tidning om att "en man i 50- årsåldern" gjort sig skyldig till något har jag inte en tanke på att det skulle kunna vara någon bekant. Möjligen att det skulle kunna vara en pappa till någon i min parallellklass.
Kram Agneta
Jag förstår dig precis :-)!
Det är bra att ha någon som förstår en Magnus. Särskilt viktigt att det är i Gotlandstidningen va`? Om du är den jag tror.
