40
Vi har känt varandra länge nu, faktiskt ända sedan vi de var tonåringar och inte fick handla på systemet. Men det fick jag, tralala.
Det var härligt att få klä ut upp sig till den partypingla man aldrig varit och hoppas på dunkel belysning och att alla blivit ålderssynta. Men framförallt var det kul att träffa gamla och nya bekanta som bara hade ett enda mål med kvällen: att se till att den blev så rolig som bara är möjligt. Och det lyckades, givetvis mycket tack vare festföremålens charm, humor och förmåga att bjuda på sig själva. Vilken tur jag har som har sådana härliga, och unga, vänner.
Och idag var jag en runda på stan. Jag vet inte om det är något fel på mig, men jag kan bli så trött på alla säljare som springer lösa på stan och skall kränga på en något abonnemang eller medlemskap eller annat man inte frågat efter. Jag går inte på stan för att bli medlem i Green peace eller skaffa nytt abonnemang till Telenor, Tele2, Telia och allt vad de heter, När jag var barn fanns bara Televinken. Och Anita förstås. Hon finns visserligen fortfarande men är numera nummerpresentatör. Det är hon som avslöjar vem som ringer PRECIS innan man skall lyfta på luren och själv ta reda på vem det är. Fast vi har ingen nummerpresentatör i vår familj. Vi anser nämligen att vi har tid att vänta de få sekunder det tar innan vi svarar och personen som ringer själv hinner presentera sig. Det blir på något vis lite mer personligt då.
Annars är ju inte väntan något vi nutidsmänniskor är särskilt duktiga på. Värst är det förstås när det gäller datorer, då är all väntan lång, Men jag brukar försöka utnyttja tiden maximalt medan jag väntar på att en sida skall laddas ner, som att göra knipövningar eller få lite kvalitetstid med barnen, under förutsättning att de också har en sida som håller på att laddas ner samtidigt.
Och om en vecka är det slut på sommarlov och semester och på fredag skall jag till Malmö i fall ni undrar.
Kram
Agneta
Jag undrade just "vad gör Agneta på fredag, tro".
Vilken tur att jag gick in här och fick ett svar på frågan...
När det gäller stan och försäljare måste jag hålla med dig! Däremot inte när det gäller Anita och hennes nya jobb. Jag hade inte klarat mig utan henne!
Jag tycker helt enkelt det är så pinsamt varje gång jag svarat och fått reda på vem det är men tvingats säga "nej, dig vill jag inte prata med just nu...".
Som när barnen ringer hem i tid och otid. Eller ännu värre - föräldrar och svärföräldrar!
Jag tycker att Anitas arbete är ovärderligt och kan till och med tänka mig att ta över det om hon skulle få för sig att gå i pension.
Men bara mellan 8 och 12...
Resten av tiden har jag ju annat å sköta.
Kram till dig - och ha det så trevligt på fredag.
Ta med en karta eller något...
