Glädjebloggen

Gårdagens framträdande gick hyfsat, även om jag inte betraktar det som mitt bästa genom tiderna. Men jag är nöjd.

Det som ställde till det lite var att han som var före mig hade tänkt i exakt samma banor som mig när det gällde mitt inledningsskämt. Och det kändes som om det skulle bli tårta på tårta om jag drog liknande skämt som han. Efter lite akutcoaching av Elin så  bestämde jag mig för att köra min standardöppning i stället för att döda honom. Och skall jag vara ärlig så hade det varit synd på en sådan kanonkul kille. Dessutom så var min öppning lite chansartad så det var nog bäst det som skedde även om jag kom i otakt där i början.

Det värsta med humor är att den är så tidsbunden. När jag var barn kunde man t ex berätta följande historia och ev belönas med ett skratt:
"-Vilken fin ögonskugga, är det Max Factor?
-Nej, det är svängdörrarna på Tempo"

Sånt tyckte vi var roligt. Men den håller ju inte idag, för svängdörrar finns ju inte längre. Inte Tempo heller. Och kanske inte blå ögonskugga heller, det är så mycket 70-tal. Men Max Factor finns, för det är jag värd.

Å andra sidan finns det historier som varit helt ofattbara på 70-talet, för företeelserna existerade inte. Som den här av Lasse Eriksson t ex.: "I dag e-mail, i går morse"

Kan ni komma med fler exempel på historier som passerat bäst före datum eller som inte kunnat dras när farfar var ung så kom gärna med förslag i kommentatorsfältet. Det vore kul.

Till sist en historia som min dotter berättade för mig alldeles nyss och som står sig i alla tider:
"-När säger finnarna God natt?
-Vet inte.
-När de lärt sig svenska! "

Historier om finnar är alltid lika kul, eller hur?

Kram
Agneta