Glädjebloggen

I går var jag i stan och ekiperade mig inför den stundande våren. Med mig hade jag gott humör, rabattkuponger från Kapp-Ahl och makens betalkort, en oslagbar kombination m.a.o.

Om jag skall säga något positivt om kombinationen 42-årig gotländska från Vinslöv och Kapp-Ahls damjeans, så är det att de är så väl tilltagna i storlekarna att man utan problem kan komma i (och ur) storlek 36, vilket annars är väldigt länge sedan. Så något nyttjande av rabattkupongerna blev det inte.

Jag gick vidare till en annan klädbutik, en sådan som ungdomar brukar handla i och jag borde ha vett att hålla mig ifrån. I färkst minne hade jag Kapp-Ahls måttstock och höll mig således till de mindre storlekarna när jag skulle prova. Det borde jag inte ha gjort!
Med nöd och näppe lyckades jag få in hela min bål i en jeansklänning i storlek 38 (fast för tonåringar).
Man behöver inte vara stylist för att konstatera att den absolut inte klädde mig. Så det var bara att ta av sig den igen.
Fast det var inte så bara visade det sig. Det var snarare en omöjlighet. Eftersom jag var ensam kunde jag inte be om draghjälp av någon vän, och hade inte heller några andra livlinor att ta till. Förutom att ropa på expediten en våning ner, men det kändes inte som ett alternativ. Dessutom var hon så ung så att jag trot inte att hon förstår talad kommunikation, utan bara sms, och jag hade inte hennes nummer.
Hur jag än försökte så gick den inte att få av. Varken uppåt eller neråt. Inte heller gick det att ta ut en arm i taget eller lirka ut huvudet genom ärmen eller något. Den satt fast, som ett hotdog-skinn kring en fläskkorv.
Det var när jag sträckte mig efter handväskan i syfte att leta fram en sax (som jag visste att jag ändå inte hade med mig) som jag såg den. Den lilla, lilla dragkedjan i mitten på vänstersidan. Jag testade med att dra ner den och vips så gick det att dra av klänningen i valfri riktning.
Jag skyller på att det jag fick syrebrist i hjärnan till följd av det åtsittande plagget.

Men ingenting kan stoppa en köpsugen kvinna, med makens betalkort i fickan, så jag gick vidare till nästa butik som om inget hänt.

Jag är ganska kort i rocken. Ingen som träffat mig IRL kan påstå att jag är en reslig gestalt. Det innebär att inga plagg i vuxenstorlek borde kunna vara för korta för mig. Eller hur? Och ändå, så upptäckte jag, gång på gång att blusar, toppar, linnen m.m. slutade strax nedanför naveln, på mig. Jag tog mod till mig och frågade, med påhittad fastländsk brytning (man vill ju inte skämma ut alla gotlänningar) varför tröjorna var så korta nuförtiden. Hon svarade lätt överseende med att det är för att moderna byxor oftast har så hög midja och då är tanken att man skall stoppa ner tröjorna i dem. Och då behövs det ju inte så långa tröjor. Undrar om hon inte nämnde något om att det var bra för miljön också.
Men då hade jag redan gått. Miljövänligt eller ej. Här skall inte stoppas ner något i mina byxor, så länge jag är ung nog att bestämma själv.

Men det hela slutade lyckligt, jag kom hem med fulla kassar och tomt betalkort till slut.

Nu återstår bara skoinköp. Det är inte kul. Jag tycker verkligen inte om att köpa skor. Förmodligen beror det på att skor i den storlek jag drar oftast är utrustade med små rosetter, speglar och lampor som blinkar. Och kardborreband! Fast det gör ju dem å andra sidan lätta att ta av, vilket jag lärt mig uppskatta på sista tiden.

Kram
Agneta