Glädjebloggen

Ibland är det inte lätt att vara gotlänning på fastlandet. Som häromdagen t ex då det kom in en äldre man på mitt kontor i ett ganska diffust ärende. Han hade gott om tid och såg inga hinder för att tillbringa en del av den hos mig.
Eftersom jag egentligen hade avsatt den tiden till arbete var jag inte fullt lika entusiastisk över vårt möte som han.

Men farbrorn var snäll och socialt utsvulten och jag bara snäll, och kanske lite korkad, så jag lät han hållas. Då kom han på att han skulle leka den i mitt sällskap så populära enmansleken "Låt mig få gissa ditt ursprung". Via Finland, Dalarna, Norrland och Island hamnade han till slut rätt då han hamnade på Gotland. Mycket stolt över sin egen iaktagelsefrmåga gjorde han något helt otippat.
Han började prata finska med mig, fastän jag tydligt förklarat att jag inte var från Finland. Jag hade i och för sig aldrig sagt att jag inte kunde finska, men det trodde jag att han kunde räkna ut.

Jag upprepade att jag inte var från Finland, vilket han kontrade med att upprepa sina finska meningar. Han hade sett på min dörrskylt att jag hette Gottberg och eftersom han hade träffat på en man i Kristianstad som hette Gottberg och var från Finland tog han för givet att det var jag.
Jag bedyrade än en gång att jag inte kom från Finland, men för att inte göra honom ledsen sa jag att "Gottberg är ett väldigt vanligt efternamn i Finland, så det var ju inte så konstigt att han tog fel.

Han var nöjd med svaret och var glad när han gick. Det var jag också!

Kram
Agneta