Åhh det var så gott
o må gott, då i måndags och tisdags.
Måndagen har jag ju redan berättat om, men tisdagen, den är fortfarande ett okänt kapitel för er.
Men den var kanon! Så mycket kan jag säga.
"Lunchmötet" gick bra. Jag var nöjd, mycket nöjd med min insats. Sen får det bli som det blir, men det var häftigt att få vara med om det.
Kvällens stand-up-framträdande gick också över förväntan. Det var skönt att inte vara först ut för en gångs skull. Publiken var lite seg i början men när deet var min tur så hade den kommit igång ordentligt. Och jag, jag drabbades av något som man skulle kunna likna vid stolthet, med inslag av självförtroende.
Men så kom onsdagen. Med den största käftsmäll jag upplevt tror jag, med en total åderlåtning av självförtroendet som följd. Borta var den glada stå-upparen från kvällen innan och istället fanns där bara en kränkt, tillintetgjord liten gotländska i sina bästa år.
Men en enda människa kan göra skillnad, på gott och ont. Om någon sticker kniven i ryggen på en, så finns det andra som hör av sig bara för att berätta att man faktiskt visst det är en fullt duglig och uppskattad person. Och så ringer en till och säger samma sak, och ännu en. Och så kom det mail i samma ärende också.
Och sakta men säkert fylls modet och humöret på som av en karaff fylld med livsglädje som sprider sig ut i varje ven och artär och till slut är hela hjärtat fyllt.
TACK alla goa ni som känner igen er i beskrivningen ovan.
Så vad sjunger jag idag, kan man tro:
"Ung och stolt, jag är en krigare,
framför mig går livet vidare" (Eva Dahlgren)
Mycket kan man säga om mig, småväxt, rundlätt, påfrestande, rastlös eller vad som helst, men INGEN kan kalla mig fegis och samtidigt göra anspråk på att tala sanning.
Jag är en krigare. Och glosstjej.
Kram
Agneta
Måndagen har jag ju redan berättat om, men tisdagen, den är fortfarande ett okänt kapitel för er.
Men den var kanon! Så mycket kan jag säga.
"Lunchmötet" gick bra. Jag var nöjd, mycket nöjd med min insats. Sen får det bli som det blir, men det var häftigt att få vara med om det.
Kvällens stand-up-framträdande gick också över förväntan. Det var skönt att inte vara först ut för en gångs skull. Publiken var lite seg i början men när deet var min tur så hade den kommit igång ordentligt. Och jag, jag drabbades av något som man skulle kunna likna vid stolthet, med inslag av självförtroende.
Men så kom onsdagen. Med den största käftsmäll jag upplevt tror jag, med en total åderlåtning av självförtroendet som följd. Borta var den glada stå-upparen från kvällen innan och istället fanns där bara en kränkt, tillintetgjord liten gotländska i sina bästa år.
Men en enda människa kan göra skillnad, på gott och ont. Om någon sticker kniven i ryggen på en, så finns det andra som hör av sig bara för att berätta att man faktiskt visst det är en fullt duglig och uppskattad person. Och så ringer en till och säger samma sak, och ännu en. Och så kom det mail i samma ärende också.
Och sakta men säkert fylls modet och humöret på som av en karaff fylld med livsglädje som sprider sig ut i varje ven och artär och till slut är hela hjärtat fyllt.
TACK alla goa ni som känner igen er i beskrivningen ovan.
Så vad sjunger jag idag, kan man tro:
"Ung och stolt, jag är en krigare,
framför mig går livet vidare" (Eva Dahlgren)
Mycket kan man säga om mig, småväxt, rundlätt, påfrestande, rastlös eller vad som helst, men INGEN kan kalla mig fegis och samtidigt göra anspråk på att tala sanning.
Jag är en krigare. Och glosstjej.
Kram
Agneta
Kommentarer
Trackback
