Glädjebloggen

Jag har precis tittat färdigt på Humorgalan som ordnades av TV4 i syfte att ragga världsfräldrar åt Unicef. Man kan tycka vad man vill om galor och om humorn i programmet, men budskapet träffade en som en stilettklack i ögat.
Utav alla vidriga vidrigheter var inslaget från Kongo det som fick mig gråta ohämmat. Flickor från 3 år och uppåt som utsatts för systematiska gruppvåldtäkter av soldater som inte bara nöjt sig med att "sticka in" sina, ja ni vet vad, utan också gevärsmynningar, knivar, stolsben mm. Vilka skador och smärtor dessa gärningar lämnat efter sig kan man inte ens föreställa sig. Inga kroppsfunktioner fungerar.
En flicka i mina söners ålder (ca 10 år) berättar hur kisset rinner om henne hela tiden, så hon luktar så illa så ingen vill leka med henne. "När jag tänker på vad jag varit med om och vilka smärtor jag har önskar jag hellre att jag vore död"

Glassen som vi åt framför teven smakade inte längre lika gott och att chokladsåsen inte räckte till hela familjen saknade också betydelse.

Vi har varit världsföräldrar i ca 5 år nu och jag är övertygad om att det gör skillnad.

Jag avslutar med dikten "En broder mer" av Stig Dagerman:

Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Kram
Agneta