Glädjebloggen

Det finns en man som jag råkar på ibland, som tyvärr inte är unik, men som tycker att han är lite finare och mer värd än mig (och de flesta andra).

Varför då?
För att han kan stå och pinka?
För att han har varit medelålders längre än jag?
För att han tjänar mer än mig?
För att han tidigare hade ett uniformsyrke? (I det nuvarande yrket skulle det nog anses som opassande om han bar uniform, men det skulle inte förvåna mig om han sover i den, vilket jag i och för sig inte har någon lust att kolla.)

Hur som helst får sådana som han (d v s katoder)  mig att känna mig som ett viskosplagg efter en sextio-graderstvätt. Man krymper och känner sig opassande.
Men ganska snart tänker jag :"Stick och brinn din självgoda tönt. Jag är gladare, smalare och har mindre skäggväxt än du. Dessutom har jag garanterat roligare vänner än du".

Fast det säger jag inte till honom, eftersom han är så full av beundran av sig själv.
Jag beundrar honom bara för en enda sak: att han står ut med sig själv. Det är ta-mej-fan en prestation!

Kram
Agneta