Glädjebloggen

Visst kan det ibland vara svårt att anpassa sig till världen utanför? Alltså den utanför en själv. Får aldrig ni den känslan att ni är den enda som är normal och att alla andra, eller möjligen bara du och ingen annan, kommer från en annan planet?

Sådant händer i alla fall mig ofta ibland.

Jag brukar, som jag säkert nämnt tidigare, likna det vid att vara en ensam björk i en barrskog. Hur mycket man än anstränger sig för att anpassa sig till omgivningen så får man inte barr. Man fortsätter att vara björk och försöker hitta gemensamma beröringspunkter med omgivningen. Vi är ju trots allt inte mer än träd någon av oss.
Och ändå så står man där, avklädd och ensam i november.

Men här upphör likheten, ty människor har fötter och inte rötter och då förflyttar man sig. Till en lövskog den här gången. Där är vi alla lika och det kommer att bli så mycket enklare. Och tråkigare. Fy sjutton så hemskt att bara träffa sådana som är som jag. Jag tror inte jag hade stått ut en vecka. Vad skall man prata om?
-Jag tappade mitt första löv igår.
-Det gjorde jag med.
-Jag med.
-Jag med. osv
 Och när våren kommer:
-Känner ni hur saven brjar stiga?
-Japp
-Jodå
-Jajamensan osv

Nej, om man finge välja så är nog en blandskog att föredra.
Då skulle man, så här i juletid, kunna säga till grannen granen: "Vad tror du, kommer du att sluta som julgran i år? Jag såg några med yxa nyss. De verkade vara på hugget, om man säger så. Ha, ha, ha"
Fast man skulle också kunna säga snälla saker, som t ex "Du klär så bra i mörkgrönt. Jag förstår att du behåller samma kollektion året runt"

Sådant går jag runt och tänker på ibland. När andan faller på.
Förstår ni nu varför jag ibland misstänker att jag kanske kommer från en annan planet ändå?

Kram
Agneta