Glädjebloggen

I förrgår var det pepparkaksbak för hela slanten i tegelvillan. Ett överskattat nöje som hör juletiden till. För en gångs skull hade jag bojkottat den osmakliga köpedegen och gjort min egen deg dagen innan.

Man kan väl säga att pepparkaksgubbarna och gummorna inte alls var lika könsneutrala som de brukar vara. Gubbarna kan ju lika gärna vara en kvinna i långbyxor medan gummorna kan vara en präst i mässhake. Men inte hemma hos oss, där råder det ingen som helst tvekan vilken sort det är, om man säger så.
Barnen har extarutrustat dem med kroppsdelar som skall guida ätaren i sin könsbestämning av pepparkakorna. (Även grisarna har fått lite extra smakportioner hemma hos oss.)

Det man kan säga om mina barn är att de har mycket fantasi men inget sinne för proportioner, eller också har de helt andra förebilder, manliga och kvinnliga, än vad jag vågar tänka på.

Vem som skall äta upp alla pepparkakor har vi inte riktigt klurat ut. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i pepparkakor, barnen vill helst ha köpekakor och maken föredrar snus om han skall ta något från en rund burk och stoppa i munnen. Och bjuda främmande på dem känns inte heller riktigt aktuellt.
Hunden kan nog i och för sig tänka sig att ställa upp som volontär i sammanhanget. En två- trehundra pepparkakor om dagen kan nog vara en lagom ranson.

Men det blir väl som vanligt så att man slänger alla kakorna i befintligt skick lagom  till påsk, ty julen varar än till påska.

Kram
Agneta