Glädjebloggen

Det är inte varje morgon man vaknar av att hela huset skakar och hunden vrålskäller. Men i morse hände det.
Både jag och mannen for upp ur sängen som skjutna ur en kanon. Sedan sprang vi runt som yra höns med en orolig hund runt benen.
Medan han kollade pannan så sprang jag, endast iförd morgonrock, ut på gatan för att se om det kom utifrån. Där mötte jag grannen, lika trendriktigt klädd som jag. De har två små pojkar och båda hade vaknat och vrålskrikit när huset börjat vibrera.

Kunde det varit någon vid kalkbrottet i Ignaberga som tagit för mycket krut i degen, eller rasade järnvägstunneln nu igen?

Jag gick in igen och träffade på mannen som var i full färd med att ratta in Radio Kristianstad, medan jag drog igång datorn, satte på både tv-apparaterna, en med svt, en med TV4 samtidigt som jag hade Norra Skåne i handen.

Det är inte klokt vad informationsbehovet är stort när något ovanligt sker. Jag känner igen det från Palme-mordet, Estonia, Tsunamin, Gudrun och 11:e september m fl. Det är som om man inte kan få nog med information.
Radion var snabbast, även om de inte hade komplett information om vad som hänt så visste man i alla fall att något hänt som inte bara drabbat en själv.

Vi bor ju ganska långt från skalvets epicntrum, men jag kände inte att jag behövde vara närmare än så. Jag är inte en sådan som måste vara på plats när och där allting händer. Jag behöver inte mer spänning i mitt liv än vad jag akn få mig till livs via tv-serier och deckarromaner.

Men en positiv sak med detta är förmodligen att man kommer att uppskatta att vakna till väckarklockan hädanefter.

Kram
Agneta