Mina hjältar
Till sist kom den i alla fall på tv, Svenska-hjältar-galan som jag aviserat så många gånger men som inte varit annat en ett förspel till den riktiga galan.
Jag var inte riktigt lika tagen i år som i fjor, men visst blev ögonen tårfyllda mer än en gång under kvällen. Som när Tomas Fogdö, märkbart berörd, aviserade den unge killen som hamnat under ett tåg och förlorat båda benen och en arm och sedan, två år senare kommer fyra i simning i Paralympics i Peking. Och där satt jag och surade för att kaffet var slut.
Det är häftigt när man uppmärksammar vanliga människor som gjort ovanliga saker. Hellre det än program med kändisar utan talang. Nu är väl varken Aftonbladet eller TV3 några godhetsapostlar, utan de sprider ganska mycket dynga över landet, men alla ansatser i motsatt riktning uppskattas. Men å andra sidan tror jag att den begynnande snällhetstrenden, med snällhetsprofeten Stefan Einhorn i spetsen, kommer att växa sig allt starkare och är här för att stanna. Hoppas, hoppas, hoppas.
Själv har jag träffat på många små och stora hjältar under hela min färd genom livet. Under uppväxten, i ungdomen, studenttiden, som nyinflyttad, som förälder, i arbetslivet och under de senaste veckornas märkliga händelser. Människor i ens närhet som hjälper en genom livet helt enkelt. Som gör gott när andra gjort ont, som öppnar famnen när andra vänt ryggen till, som pysslar om en när man har salmonella, håller i hinken och baddar pannan när man behöver spy eller som sms:ar:Jag kan lära dig knyta scarfsen som prinsessan Madeleine. Och mycket, mycket mer.
Nog är jag lyckligt lottad som har ett sådant socialt kapital att ta till när lågkonjunkturen tar det ekonomikska kapitalet.
Kram på er alla.
Agneta
Jag var inte riktigt lika tagen i år som i fjor, men visst blev ögonen tårfyllda mer än en gång under kvällen. Som när Tomas Fogdö, märkbart berörd, aviserade den unge killen som hamnat under ett tåg och förlorat båda benen och en arm och sedan, två år senare kommer fyra i simning i Paralympics i Peking. Och där satt jag och surade för att kaffet var slut.
Det är häftigt när man uppmärksammar vanliga människor som gjort ovanliga saker. Hellre det än program med kändisar utan talang. Nu är väl varken Aftonbladet eller TV3 några godhetsapostlar, utan de sprider ganska mycket dynga över landet, men alla ansatser i motsatt riktning uppskattas. Men å andra sidan tror jag att den begynnande snällhetstrenden, med snällhetsprofeten Stefan Einhorn i spetsen, kommer att växa sig allt starkare och är här för att stanna. Hoppas, hoppas, hoppas.
Själv har jag träffat på många små och stora hjältar under hela min färd genom livet. Under uppväxten, i ungdomen, studenttiden, som nyinflyttad, som förälder, i arbetslivet och under de senaste veckornas märkliga händelser. Människor i ens närhet som hjälper en genom livet helt enkelt. Som gör gott när andra gjort ont, som öppnar famnen när andra vänt ryggen till, som pysslar om en när man har salmonella, håller i hinken och baddar pannan när man behöver spy eller som sms:ar:Jag kan lära dig knyta scarfsen som prinsessan Madeleine. Och mycket, mycket mer.
Nog är jag lyckligt lottad som har ett sådant socialt kapital att ta till när lågkonjunkturen tar det ekonomikska kapitalet.
Kram på er alla.
Agneta
Kommentarer
Trackback
