Glädjebloggen

Mot alla odds har årets hembakta pepparkakor blivit en succé i det henrikssonska hemmet. Drygt en tredjedel har gått åt på mindre än en vecka. Detta utan att hunden hjälpt till i någon nämnvärd utsträckning. Jag skyller framgången på mammans hemmagjorda deg.
Som jag tidigare berättat är ju pepparkakorna väldigt personliga och man får nästan en relation med dem. Därför väljs varje pepparkaka med största omsorg. Igår slank t ex, under högtidliga former, Barac Obama ner i strupen på ena sonen, medan Dolly Parton fortfarande finns ibland oss. Det är som sagt lite mer mat på henne så hon får väl sparas tills man blir hungrig. Vi har ganska många Linda Rosing som oftast ges till hunden. Vi andra vill helst ha pepparkakor med huvud.

igår bakades det dessutom saffransbullar här hemma. Eftersom det tog lite längre tid än vad jag räknade med, trots eller pga, att vi var fyra stycken bagare (och ingen smet), så hann degen jäsa upp rejält innan degen blivit bullar. Så bullarna kan vi väl kalla Mao Tse Tung. De är svulstiga, gula, fula och inte särskilt goda. Men ändå, vi hade kul.
Är det något mina barn fått lära sig (den hårda vägen) så är det att julen kan bli god och fröjdefull, även om pepparkakorna inte är lövtunna, är lite vidbrända (och har bröst), eller om lussekatterna mer ser ut som lusseoxar. Det blir jul även om granen är gles mellan grenarna, julpyntet inte matchar den nya tapeten eller om man glömt röka ål.
Huvudsaken man är tillsammans och tomten är nykter.

Så min vädjan till dig kära läsare är:sänk kraven. Om du inte orkar, hinner eller vill rulla köttbullar så låt mamma Scan eller pappa Felix hjälpa till, låt barnen klä julgranen på sitt sätt och framförallt, håll Lars Norén borta från julen.

Kram
Agneta