Glädjebloggen

Jag har ärvt min mobil av min son, som i sin tur ärvt den av sin far. Jag tycker att den duger till mig då jag egentligen bara kräver att man kan ringa och sms:a till och från den.
MMS var det länge sedan den kunde hantera (kan vara ett handhavande fel också i och för sig).

Men nu har även högtalaren i den lagt av så jag hör nästan ingenting av vad samtalspartnern säger. Men eftersom jag hellre pratar själv än att lyssna så har jag heller inte upplevt det som något problem. Visst kan man gå miste om värdefull information, men det viktigaste är väl ändå att det hörs vad JAG säger? Det är ändå mest barnen jag pratar med i mobilen och då brukar "dialogen" ske i imperativform. "Köp mjölk! Kom hem!" osv.

Men nu börjar omgivningen reagera på mitt mobilpratande också. Eftersom jag inte hör vad den andre säger så skriker jag när jag pratar mobilt. När jag åker tåg, som jag gjorde på den tiden då jag arbetade, så kan det komma folk ut från den tysta vagnen, två tågset bort och säga "Sssssssschy"

Så nu är jag och äldste sonen överens om att han behöver en ny telefon.

Kram
Agneta