Glädjebloggen

Om man skall säga något positivt om dagens väder så är det väl att jag slapp leta efter solglasögonen innan jag åkte till stan.

Väl i stan passade jag på att åka lite rulltrappa, det är så sällan det går. Det är inte så att det saknas rulltrappor i Hässleholm, det är bara det att de sällan fungerar. Men idag kunde man ta sig både upp och ner från Järnvägsstationen. Sist stannade den när jag var mitt i och jag blev stående i nästan 3 timmar innan den kom igång igen.

Kram
Agneta

Eftersom jag har folkbildande ambitioner med Glädjebloggen tänkte jag dela med mig av mina viktigaste livserfarenenheter under den gångna månaden.

1.Lämna inte en löptik ensam med en sackosäck.
2.Använd inte nagellacksbortagningsmedel för att ta bort smink från ögonen.
3.Om du håller en stegräknare i samma hand som tandborsten när du borstar tänderna så kan du, med skicklighet och rätt teknik få ihop ca 50 steg bara där.

Men jag kan ju inte sitta inne med alla svar, utan även jag har frågor som saknar svar. Som t ex: När kan man köpa Victoria och Daniel i 5000 bitar från Ravensburg?
Kanske redan på måndag? Nej vi får nog vänta en vecka eller två.

Kram
Agneta

Jag vill också gå på bröllop. Inte nödvändigtvis Victoria och Daniels, även om jag sett det som en stor ära om jag blivit bjuden, men jag hade nöjt mig med vilket bröllop som helst. Det är så länge sedan sist.

Jag skulle bära ärmlös klänning, vara solariebrun, dofta gott av fransk parfym och stjäla uppmärksamhet från bruden i all min skönhet. Och så skulle jag hålla ett vackert och roligt tal till brudparet och inte en ögonvrå, inte en stol skulle vara torr efteråt.

Men det lär inte bli något av något av detta, för de flesta av mina vänner är gifta och de som inte är det lär aldrig komma till skott eller också åker de väl i väg till ett öde rådhus och gifter sig i hemlighet.

Så jag får väl nöja mig med att ta på mig ett par rena jeans, glädjas över de röda kinderna hundpromenaderna ger och njuta av doften av Dove-tvål och hoppas på lite uppmärksamhet från maken. Kanske ta på mig hans glasögon och se om han märker något ovanligt.
Och talen, som för länge sedan är färdigskrivna, kanske jag kan sälja på Blocket.

Kram
Agneta

I eftermiddags skall det ske. Då får vi reda på om det vankas förlovning mellan Victoria och Daniel. Jag väntar med spänning på besked.

Tänk att vara 32 år och måste ha tillåtelse, inte bara från sin far, utan även av statsministern, innan man får gifta sig. Tänk om han säger "nej". Statsministern alltså, inte Daniel för honom har hon förhoppningsvis frågat innan. Då får de invänta nästa val och hoppas på ny regering. Reinfeldt kanske vill att hon gifter sig med en kurfurste från Vor Pommern istället?
Fast Maud Olofsson tycker nog att Daniel Westling blir bra. Hon vill ju värna om småföretagarna och de vill ju uppenbarligen Kronprinsessan också.

Men varför valde de just fettisdagen för detta högtidliga tillfälle? Är det för att fettisdagen är den enda dagen en hälsofreak som Daniel unnar sig en bakelse? Fettisdagen är kanske rena julaftonen för en gymägare? Vad vet jag.

I dagens konselj skall Kronprinsessan inte bara träffa statsministern utan alla statsråd. Tänk om tar fel och kommer in med Daniel och ut med Göran Hägglund? De blir ju allt mer lika varandra. Lite märkligt val av stil-ikon om man frågar mig. Men eftersom jag tränar på att tänka positivt så är jag tacksam över att han inte har Eskil Erlandsson eller Per Nuder som förebilder. Om han nu nödvändigtvis måste välja någon från politikerskrået. Men det står kanske i grundlagen, få nog kolla upp det.

Hur som helst hoppas jag att de får ett bra liv tillsammans och att de kan leva någorlunda normalt och slipper bära krona åtminstone i duschen.

Som kuriosa kan nämnas att Victoria är precis en månad yngre än min svägerska som igår testade positivt på Arne Weise i face book testet.

Kram
Agneta

Ni kanske tycker att jag varit dålig på att blogga på sistone och rent av trott att jag gått in i rollen som Ingmar Bergman så mycket att jag åkt till Fårö för att spela död, gå igen och gifta om mig.
Men så är inte fallet, det har bara varit sportlov i Hässleholms kommun. Och som det har sportats sedan...
Det har varit skidåkning, skridskor, simning m.m.

Jag har dock mest ägnat mig åt hundpromenader. Numera brukar jag nämligen följa med hunden ut på promenaderna. Sist hon var ute själv gick det inte så bra tyckte jag. Hon sprang in till grannen och satte sig mitt framför deras ytterdörr och sket, innan hon begav sig vidare mot skolan för att leka med barnen i pulkabacken. Det är i sådana lägen som man ångrar att man inte hade andra bevekelsegrunder för valet av hund än att hon skulle matcha tapeten i vardagsrummet.

Det är förresten fler än jag som gjort personlighetstesten på face book som visar vilken känd svensk person man är när man inte är sig själv, eller om det är när man är som sig själv som man blir en annan, känd, person. Jag vet inte så noga. Min syster blev också Ingmar Bergman medan hennes man blev Cindy Peters.
Innan Petra vågade sig på att göra testet så oroade hon sig för att också hon skulle bli Cindy Peters, eller ännu värre Linda Rosing. Men oron var obefogad eftersom hon blev Ebba Grön medan hennes man blev Gunde Svan.

Så här kommenterade Petra sitt resultat:"Vilka likheter finns det mellan mig och en hel grupp med killar från 70-80-talet???"
Ungefär lika många som finns mellan mig och en död filmregissör ,som dessutom trodde på spöken, blir mitt självklara svar.
Och säga vad man vill om Cindy Peters, men hon har i alla fall ett hjärta som fortfarande slår och en hjärna som arbetar. Det är mer än vad man kan säga om ingmar Bergman. Och Linda Rosing.

Yvonne, som testat sig någon helt annanstans än på face book, blev däremot en engelsk bulldog.

Kram
Agneta

Som uppmärksamma läsare noterat så är alla länkar till läsvärda bloggar i bekantskapskretsen borta från Glädjebloggen. Hur och vart de försvunnit vet jag inte, plötsligt var de bara borta. Men jag skall försöka återskapa dem så fort som möjligt.
Så ta det inte personligt kära vänner i bloggvärlden, de kommer tillbaka som en bang, en boomeboomerang, dambidamdam, dambidamdam...

Kram
Agneeta

Idag fick jag veta att jag inte fått jobbet jag intervjuades för. Jag hade bävat för samtalet och för vad ett negativt besked skulle göra med mitt psyke. Skulle självförtroendet bli lika devalverat som förtroendekapitalet för Skånepolisen?

Men faktiskt så var det inte så farligt. Man kan leverera tråkiga besked på olika sätt. Antingen som i detta fall (och i det samtal jag fick i december), inlindat i bomull, med uppmuntrande ord på vägen, en fråga om man får behålla ens papper för framtida bruk och en försäkran om att man gjort jättebra ifrån sig m.m., eller som i ett annat färskt exempel, inlindat i taggtråd, utan några försök att lindra smärtan utan t o m göra ont värre. Skillnaden heter social kompetens och empati.

Så det känns hyfsat idag ändå, trots allt.

Men för all del, om du någonsin funderat på att säga något snällt men inte blivit färdig till det, så gör det gärna här och nu, för trots allt känns det som om jag behöver det.

Men i morgon är en annan dag och då är det Alla hjärtans dag och det är ju något helt annat än fredagen den trettonde.

Kram
Agneta

Det värsta med att vara arbetslös är inte, som många kanske tror, bristen på sysselsättning, ekonomin eller kontakten med arbetsförmedlingen. Nej, ingen av dessa har vållat mig några problem. Jag hävdar bestämt att arbetsförmedlingen har oförtjänt dåligt rykte.

Nej det svåraste är att hålla humöret uppe, att inte tappa självförtroendet och bristen på intellektuell stimulans.

Men å andra sidan så har jag mycket tid med mina barn och alla deras kompisar. Och det är inte det sämsta, för det är ju faktiskt Sveriges framtid jag umgås med. De som kommer att ha makten över min ålderdom. Så om jag sköter mina kort rätt och styr in dem på rätt spår, så kanske jag kan förvänta mig god och kärleksfull omvårdnad i livets slutskede.

Och idag gjorde jag ett undantag och tittade på en film på tv, fast det var ljust ute. Nu var det inte någon vanlig Åsa-Nisse-film, det handlade om, utan "Mors Elling" som är en uppföljare till "Elling" men som utspelar sig före den första filmen. Som i stjärnornas krig, typ. Precis som vanligt var inte uppföljaren lika bra som den första filmen, men den var bra nog. Dråplig, tragisk och kul.
Elling är inte som andra 40-åringar. Han tycker mer om människor än om djur. Han vill helst ha en katt men får inte för bostadsrättsföreningen, så han får gosa med sina fiskar istället. För att inte hans mamma skall märka något lägger han tillbaka de döda fiskarna i akvariet. En typisk Elling replik kan vara: "Mot min vilja kände jag mig väldigt upprymd"
En annan replik från filmvärlden som jag snappade upp i veckan är hämtad från "Titta vi flyger" och lyder: "Jag valde definitivt fel vecka för att sluta sniffa lim"
Det är bättre än Jack Killians "Good Night America, where ever you are"

Kram
Agneta

Idag fyller Barbie 50 år! Grattis!
Undrar om jag kommer att se ut som hon när jag är 50?

Och Mona Sahlin startade den första Barbie-klubben i Sverige. Undrar om hon fortfarande är aktiv i klubben. Jag tror det. Det är nog därför man inte ser henne så ofta i rollen som oppositionsledare nuförtiden. Det borde hon ha tänkt på innan, man kan inte hinna med hur många uppdrag som helst.

Dottern fick sin första Barbie i julas. Själv har jag aldrig ägt någon Barbie. Jag och min syster fick varsin docka av Barbie-storlek av grannen en gång, förmodligen inhandlad hos min farbror lanthandlaren. Vi döpte dem till Siv och Susanne. Min Siv var blond och hade ljusblå klänning med en stor prästkrage på magen (detta var ju på 70-talet), medan Susanne var mörk och hade en röd klänning med en jättestor prästkrage på magen.
Några ombyteskläder fanns inte att köpa till den modellen av dockor utan de fick byta med varandra. Så ibland kom Siv i röd klänning, vilket ju också klädde henne väl.

Huvud och kropp var inte integrerade med varandra, utan huvudet satt fast på en knopp på halsen. Eller satt fast och satt fast... det var väl lite si och så med det. Åtminstone Sivs huvud hängde väldigt löst. Som en gång när de skulle besöka badhuset (som bestod av en blå kudde) så hoppade Siv från trampolinen, och då bar det sig inte bättre än att hon tappade huvudet rakt ner på kudden i bassängen.
Min syster skrattade rått och hjärtlöst så att hon nästan kissade på sig (och då var hon ändå 17 år). Då blev jag arg och försökte med myndig stämma spela rollen som simlärare och sa: "Susanne, sluta skratta och hjälp nu Siv få på sig sitt huvud igen".
Då bröt hon fullkomligt ihop av gapskratt och leken fick ett abrupt slut.

Så egentligen var det bara rätt åt henne att jag ett antal år tidigare ritat ner hennes andra låtsasbarbie med tusch så att den såg så otäck ut att jag själv blev så rädd för den att jag kom storgråtande ner till mamma. Så det så.

Kram

Agneta

P.S Visste ni förresten att kronprinsessan är i London torsdag-fredag för att inviga en textilmä

Mitsubishi i Kristianstad vädjade i sin reklam i Rix FM om följande: "Hjälp oss rensa ut bland de sista 08:orna! Alla skall väck!"
Visst kan man tycka det är hets mot folkgrupp, men samtidigt hade det ju varit skönt om det inte blev någon "Stockholmsvecka" i Visby vecka 29.

Kram
Agneta

Till min kära A med familj tillägnar jag denna text skriven av Mikael Wiehe till minne av Björn Afzelius:

Över vida oceaner
emot fjärran horisonter
över hav och kontinenter
genom skymningar och dagrar
har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

Som broar över djupen
som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej...

Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Du är med mej...

Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

Kram

Agneta