Glädjebloggen

Båda sönerna spelar instrument till husbehov. Den ene gitarr den andre trummor. Båda är helt autodidakta på sina respektive instrument och har klarat sig utan all inblandning av kommunala musikskolan. Åtminstone hittills, men efter att ha stått i kö till gitarr under väääldigt lång tid så ringer sonen överlycklig till jobbet en dag:
- Mamma, jag har kommit in på gitarr, vi börjar på onsdag!
- Men vad roligt. Nu är du väl glad?
- Ja, jag har fått tid när vi har historielektion.

Kanske inte det svar man väntat sig, men är han lycklig är jag lycklig.

Andre sonen har strikt hållt sig till trummor och har inte haft självförtroende nog att ens testa att ta några ackord på gitarren då han på förhand känt sig underlägsen både sin far och sin bror. Men häromdagen tog han mod till sig och började klinka lite på guran. Ganska snabbt hade han övat upp både fingerfärdigheten och självförtroendet och ljuv musik hördes från hans pojkrum.
Det var då hans tondöva, och tillika extremt opedagogiska mor hördes ropa från nedervåningen:
-Å spelar du lergök?

Att det blev just lergök och inte t ex trumpet, berodde främst på att jag, då jag städade dagen innan, hittat just en lergök. En blå. Förmodligen från Ängelholm, det är där de brukar kläckas. Gökarna. Därför visste jag att det skulle finnas en lergök i familjen och tog då för givet att det var den som lät.

Jag kan förstå varför han senare samma vecka valde att skippa dansen och istället börja på boxning.

Kram
Agneta

Som ni säkert vet så fanns det ju för några dagar sedan en grupp på facebook som lovade 2 kr per medlem till de jordbävningsdrabbade på Haiti. Jag liksom många andra gick både i och ur den gruppen inom loppet av några dagar, då den ändrade lite i texten då den fått tillräckligt med medlemmar.
I stället för att hjälpa de drabbade skulle man nu ta hem liken och ha sex med dem och som administratör stod "Nekrofil-föreningen".

Givetvis blev alla vi som gått med upprörda och kände oss lurade och äcklade och lite dumma. Alltihop är osmakligt, vidrigt och oförsvarbart, men måste i all sin hemskhet avfärdas som ett mycket oetiskt skämt. För trots allt har jag svårt att tro att om man är nekrofil, att man då skulle gå ut offentligt med det och organisera sig. Skaffa organisationsnummer, stå med i föreningsregistret och söka kommunala bidrag och få lokalt aktivitetetsstöd.
Och hur rekryterar man nya medlemmar? Man ställer sig knappast utaför ICA en tisdagkväll och värvar medlemmar och delar ut reklamprylar med föreningsloggan på.
Nej så går det nog inte till. Tack och lov,

Kram
Agneta

Äntligen helg. Fast det är något visst med torsdagkvällar också tycker jag. Det är så nära helg att det blir nästan som en egen liten högtid. Hemma hos oss är det definitivt lill-fredag. Sedan tidigare kallas ju onsdagen, åtminstone i forna militärstäder som Visby, Växjö och Hässleholm, för lill-lördag.
Det skulle innebära att tisdagen borde heta lill-söndag. Och det kanske inte är helt fel, lite lätt ångestfylld och vansinnigt långt till närmaste fredag. Det är i så fall bara måndagen som bara är sig själv. Som inte liknar någon annan dag och inte heller har någon dag som vill likna den. Och det är ju inte så himla konstigt. Det är nog inte många som skulle välja måndagen som sin favoritdag i veckan.

Några som däremot liknar varandra är Göran Persson och Urban Bäckström, den gamle riksbankschefen ni vet. Jag har aldrig riktigt kunnat skilja dem åt. Så i onsdags såg jag en bild i Metro på Urban Bäckström, trodde jag, eftersom han var så lik Göran Persson. Men det var inte Urban Bäckström, och inte Göran Persson heller, utan Nils Landgren. Men det framgick inte av bilden att det var han, för han hade inte sin röda trumbon på sig, så jag fick läsa mig till vem han var.
Men är det inte lite konstigt att man vill likna Göran Persson? Eller det var kanske inte meningen, utan det bara blev så. SOm den gången jag kom hem med samma frisyr som Maud Olofsson, det var heller inte meningen utan min frissa som missförstod mig.

Tur ändå att hon inte missförsod så pass att jag fick Göran Perssons frisyr och blev lika Nils Landgren.

Kram
Agneta

Och så har ännu en helg passerat och en ny orörd arbetsvecka ligger och bara väntar på en. Den här helgen har det varit födelsedagskalas för släkten Henriksson. Toldel-Tiken Tuva fyllde 3 år igår, eller 21 om man räknar hundår. Skönt att inte ha en tonåring i huset längre. En 21-åring bör ju rimligen vara lättare att tas med än en fjortis.

Men det var inte för hennes skull det var kalas, utan för kusin Isak som fyllde hela 4 år igår. De fyller således år samma dag, de två busarna så det gäller att separera presenterna. Jag tror inte att Isak blivit så glad över två tomma toarullar med lite korv i, och inte heller att Tuva klär i rutig skjorta. Hon är ju tjej.

Tack och lov så börjar löpningen klinga av nu och hon är lite lugnare. Hon är t o m så pass koncentrerad att mellansonen påstår sig ha haft en politisk diskussion med henne. Hon är tydligen vänsterpartist, i fall ni undrar.

Mest märks dock att löpningen är i avtagande på att hon inte smyger upp på övervåningen lika ofta som förut. På övervåningen finns nämligen en lurvig och avlång prydnadskudde som hon utsett som sin pojkvän sen 14 dagar tillbaka.

Det är ju så med oss flickor att vi ofta utser en pojkvän till oss som mer eller mindre passivt och utan något större motstånd följer med oss hem. Det är kanske inte så demokratiskt, men samtidigt får det ju hända något, nån gång. Och hittar man då ingen riktig pojkvän åt sig så får man ibland skaffa sig en låtsaspojkvän i form av en kudde eller något. Ett träningsobjekt helt enkelt.

Men hon lär inte få några problem med att skaffa sig en partner, för hon är ju så vacker. Och noga med sin hygien. Badar så ofta hon kan, oavsett väder. Som här t ex...



Kram
Agneta

Idag står det klart att Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan får lov att öppnas. Syftet med öppnandet är att man skall ta ett DNA-prov på honom för att fastställa släktskapet med Birger Jarl. Lite sent för ett faderskapstest kan man tycka. Men samtidigt kan jag förstå att man tvivlar för de är inte särskilt lika varandra.
     

Fadern



Sonen


Men ändå, vad skall man göra åt det om det nu visar sig att de faktiskt inte alls var släkt? Kräva tillbaka barnbidraget och betala ut det retroaktivt till de egentliga föräldrarna? Det måste bli en hel del pengar med tanke på hur mycket ränta det hinner bli på 800 år. Dessutom tar det nog ganska lång tid att leta fram hur stort barnbidraget var då och att räkna ut hur många örtugar det går på en SEK omräknat i dagens pengavärde.

Dessutom är det väl högst troligt att Magnus Ladulås riktiga föräldrar, om det nu inte var herr och fru Jarl, är döda sedan länge. Då måste man söka upp deras arvingar och kanske gräva upp ännu fler gravar. Eller kontakta Hans Fahlén i ”Spårlöst”.

Nej man får innerligt hoppas att det visar sig att DNA-provet matchar precis.

Sedan tidigare är det beslutat att även Karl XII sarkofag i Riddarholmskyrkan får öppnas. Syftet med den öppningen lär vara att undersöka kulan han dödades med. Det är tydligen SÄPO som legat på för att i deras alltmer desperata jakt hoppas kunna fastställa att det är en kula från samma vapen som dödade Olof Palme.

Kram
Agneta

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att vad jag gjort under min bloggfrånvaro, i fall ni undrar. Bl a har jag firat jul, nyår och fredagskvällar samt tittat på Ivanhoe, väderleksrapporten och Ankor på tv precis som alla andra.

Däremot har jag inte tittat på Morden i Midsommer. Nej, där går definitivt min moraliska gräns. Morden i Midsommer tittar man på på sommaren. På tisdagar. Efter Allsången. På julen tittar man på Kommisarie Lynley. Och gamla dansfilmer med Fred Astaire. Att titta på Morden i Midsommer i mellandagarna är som att äta jordgubbar på nyårsafton. Sånt gör man liksom bara inte. Fy skäms SVT.

Därutöver har jag även varit på Gotland och handlat på Maxi, badat i Landskrona och spöat barnen i plump. Och så har jag förstås jobbat en del också. Och fått en privatchaufför som hämtar mig på morgonen och lämnar mig på kvällen. Det är en ofattbar lyx att få åka bil från dörr till dörr istället för att stå och frysa på tågperrongen varje morgon. Att jag dessutom tjänar nästan en timme per dag och att chauffören är en synnerligen behaglig och varmhjärtad person gör ju inte saken sämre. Den enda nackdelen med att inte åka tåg är att jag går miste om en stor inspirationskälla till bloggandet, nämligen METRO. Där finns alltid något att haka på. Men det är en överkomlig brist.

Men nu är julen obönhörligen slut och i morgon bitti börjar min lilla barnaskara skolan igen. Och alla kan de dölja sin entusiasm inför den stundande terminsstarten och ingen jublade över mitt förslag att redan idag plocka fram sina skolböcker och ögna igenom dem i händelse av att de glömt något under lovet.
Maken å sin sida har precis överlevt en förkylning medan hunden har färgat snön i trädgården gul. Dessutom tycks hon ha en löptid som är lika lång som ett avtal med Telia.

Kram
Agneta