Glädjebloggen

Tänk att man vid 42 års ålder fortfarande kan hitta ungdomsfinnar någonstans på kroppen. Som den idag t ex, som jag hittade på högra benet.

Nästa gång jag hittar en så sitter den nog på äldste sonen.

Kram
Agneta

Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och författaren reser just nu runt i landet och berättar om sitt år med köpstopp.
När man tänker på vad det är hon gjort så låter det ju väldigt jobbigt och nästan ogenomförbart och det är det säkert också för de flesta av oss.
Men om man tänker efter så finns det en sak som måste vara ännu jobbigare och det skulle vara om man varje dag, under ett helt år var tvungen att handla för t ex minst 2000:-.
I början skulle det säkert vara hur kul som helst. Ett par nya jeans, lite fräcka skor till våren, snygga gardiner och en samlingsbox med Thorleifs skulle kanske lätt slinka ner i shoppingbagen under första veckan. Men se´n? Vad gör man då? Hur många samlingsboxar med Thorleifs behöver egentligen en frisk människa (inte en enda om man frågar mig) och hur många uppsättningar gardiner kan man ha i ett hem?

Ju mer jag tänker på det desto jobbigare känns det. På gränsen till outhärdligt faktiskt. Jag tror uppriktigt och helt utan ironi, att mycket av min livsglädje skulle försvinna om jag var tvungen att konsumera på detta vis. Det tror jag däremot inte att den skulle göra om jag hade köpstopp under ett år.

Eller vad tror du?

Kram
Agneta

'Citat hämtat från Anton Svensson, Katthult Lönneberga

Jag och väninnorna diskuterade häromdagen när exakt bikinisäsongen startar.

 "Om två månader", sa hon som snart åker till Turkiet, "Om drygt 5 kilo" sa hon som nyss börjat på Viktväktarna, medan hon som fyllde 42 i november, konstaterade att "Den tog slut för 15 år sedan"

Kram
Agneta

Nu har det gått 5 dagar och 20 timmar sedan jag bloggade senast. Ni kanske undrar vad som hänt sedan sist? Jo jag har gått och skaffat självförtroende. Hur skall jag nu kunna hantera det, tänker du nog. Svaret är med självgodhet, arrogans och överlägsenhet. Inte för att jag vill skryta, eller jo det vill jag förresten, men jag tycker nog att jag är lite för mer än andra. De som inte gjort det jag har gjort.

Men vad är det då jag gjort som är så fantastiskt? Jo, jag har lagat vårt trasiga internet, alldeles själv. Det är en alldeles fantastisk känsla när man gör något som man aldrig gjort förut och som man trott sig vara oförmögen att klara. Utan förberedelser, utan träning, utan paus så klarade jag det.
Nu tror jag faktiskt att jag skall åka tjej-vasan också. Utan förberedelser, utan träning, utan paus.
Fast om kill-vasan är längre kanske jag kör den istället.

Apropå Vasaloppet så undrar jag varför man kallar de tävlande för löpare och inte åkare. Man åker ju Vasaloppet, inte springer det, fast det heter förstås Vasa-loppet så det kanske är därför. Eller också är det för att skilja dem från dem som har lastbil. Fast det ser man ju, om någon åker Vasaloppet i lastbil istället för skidor.
Min "Växjö-syster" är gift med en åkare, men han har nog aldrig åkt Vasaloppet.

Kram
Agneta

Så här års brukar man kunna ringa in till lokalradion och rapportera in vårtecken. Men så här i klimatförändringarnas tid så kan man hitta tussilago i december och tyska turister i april, så det känns inte lönt.

Så istället tänkte jag, i kliamkterieförändringarnas tid, att ni istället kan få rapportera in ålderstecken till Glädjebloggen. Så kom igen! Kommentera mera!

Själv har jag precis blivit kallad till min  första mamografi. Det är väl ett ålderstecken så gott som något? Snart bryter man väl lårbenshalsen också.

Kram
Agneta

Idag har jag fikat med två fd arbetskamrater. Det gjorde gott i hela mig och fyllde hjärtats alla kammare med skratt och värme och håller säkert depressionen borta ytterligare någon vecka.

Tack för det A-M & G!

Kram
Agneta

I morgon är det Alla hjärtans dag. Det är inte någon jättestor dag i familjen, det är ju inte som julafton direkt, eller juldagen. Men kanske att man kan vara lite extra hjärtlig mot familjen och le mot dem man tränger sig före i kön på ICA.

Och så är det ju melodifestival också. Då skall Susanne Alfvengren vara med. Jag bör kanske heja på henne, eftersom vi båda gått i Kräklingbo skola? Men om Christer Sjögren också gått i den skolan, hade jag hejat på honom då? Kan man ha överseende med en dålig låt bara för att man råkar ha gått i samma skola fast vid olika tidpunkter?

Var det förresten någon som förstod det här med juryns val? Tydligen gick Caroline af Ugglas vidare till andra chansen två gånger med sin "Snälla, snälla, snälla"
Eller som vi sjunger: Naj, snälle, snälle, snälle.

Kram
Agneta

är mina tankar hos min älskade vän och hennes syster med familjer när de i dag skall ta avsked av sin storasyster.

Så här har jag skrivit i deras gästböcker:

"Jag kommer att vara med er i mina tankar hela dagen för att försöka överföra all kraft, styrka, omtanke och värme som jag någonsin kan för att ni skall få en vacker och minnesvärd begravning för er syster. Ni kommer att klara det, för "som din dag så skall din kraft och vara" "

Kram
Agneta

Som ni kanske förstått så är jag inte någon mat-mamma. Det är inte så att jag absolut inte kan laga mat eller aldrig gör det, för det gör jag. Ibland t o m fleire gånggar varje dag. Men det är inte det roligaste jag vet.

Men jag är ganska duktig på att göra goda soppor. Bäst i familjen faktiskt, om jag får skryta.

Bl a har jag en favorit som t o m barnen älskar. Efter påtryckningar från en av mina läsare så kommer  här receptet. Den är inte så kalorifattig och kanske inte jättebillig, men den är extremt lätt att göra och mycket god. Vad mer kan man begära av en soppa så här i sportlovstider? Ingenting om man frågar mig. Och den funkar utmärkt som förrätt också.

Morotsoppa (4 port)

4 morötter
smör/margarin att steka i
8 dl vatten
2 fiskbuljongtärningar
1 tub räkost (175 g)
2 dl kokbar creme fraiche

Till garnering:
dill
kräftstjärtar eller skalade räkor

Grovriv morötterna och bryn dem i smör. Häll i vattnet och buljongtärningarna och låt koka i ca 5 min.
Blanda i räkosten och creme fraichen och låt det hela bli varmt.

Garnera med dill och skaldjur precis innan servering.

(Soppan kan även mixas innan man heller i mejerivarorna, för en slätare konsistens)

Ät och njut!

Nästa gång kanske ni får receptet på min egenkomponerade, föräldrafria purjosoppa.

Kram
Agneta

Igår var jag i Malmö och handlade deodorant. En dyr bra en.
Som gåva fick jag en pytteliten tub "serum".
"Känns så mjuk och len den är" sa parfymeristen och smörde in den på handryggen. Ja, jo, det var den ju, men vad använder man serum till? Det enda jag vet är att man behöver serum om man blir ormbiten, men varför trodde hon att jag skulle bli ormbiten? Jag är drygt 42 år och har aldrig blivit biten av en orm och om jag skulle bli det så åker man väl till sjukhuset?

Fast det är klart, hon hörde ju att jag inte kom från Malmö, så hon trodde kanske att jag kom från Knislinge och det är ju där man har 49 giftormar i en lägenhet och då är det förstås bra att ha lite serum hemma i fall det kommer en orm eller två, genom golvbrunnen.
Och så är den ju så mjuk och len mot handryggen. Serumkrämen alltså.

Kram
Agneta

"Det ska va'  gött å leva
Annars kan det kvitta
Fint å leva
Annars kan det kvitta
Lätt å leva
Annars kan det kvitta"

Ja så sjunger som bekant Galenskaparna & After Shave i långfilmsvarianten av "Macken" och visst låter det bra. Men egentligen är det bara en myt. För livet är inte alltid gott, fint och lätt att leva, men inte sjutton kvittar det väl för det? Skulle livet vara meningslöst de perioder när allting skiftar i fyra nyanser av svart, när det inte finns några gluggar i molntäcket och man är ständigt gråtnödig? 

Nej, nej och åter nej, säger jag. Och så här säger Paulo Coelho i "Ljusets krigare":

När du tagit dig igenom svårigheter, fäst dig inte vid de tunga stunderna
utan vid glädjen över att ha klarat ännu en prövning i livet.
När du har blivit frisk, tänk inte på lidandet du tvingades genomgå
utan på Guds välsignelse när han lät dig läkas.
Behåll i ditt minne resten av livet de bra saker som kom av de svåra.
De är ännu ett bevis på din förmåga,
och de kommer att fylla dig med självförtroende inför nästa hinder.

När man är där, i den känslan, på andra sidan krisen, DÅ är det gott att leva.

Kram
Agneta

Så här skrev jag på Glädjebloggen den 30 november:

Smal, utvilad och förväntansfull
precis så vill jag möta 2009.

Jag vill, jag kan, jag ska.

Ca 1 ½ månad senare kan jag konstatera att 2 av 3 är ganska bra resultat.

Kram
Agneta

Jag har gått upp 4 kilo på lika många veckor och allt är bara muskler. Dessutom kan jag gå ner dem lika snabbt om jag vill. Men jag vill inte, för det är ju ändå bara muskler.

Kram
Agneta

Visst kan det ibland vara svårt att anpassa sig till världen utanför? Alltså den utanför en själv. Får aldrig ni den känslan att ni är den enda som är normal och att alla andra, eller möjligen bara du och ingen annan, kommer från en annan planet?

Sådant händer i alla fall mig ofta ibland.

Jag brukar, som jag säkert nämnt tidigare, likna det vid att vara en ensam björk i en barrskog. Hur mycket man än anstränger sig för att anpassa sig till omgivningen så får man inte barr. Man fortsätter att vara björk och försöker hitta gemensamma beröringspunkter med omgivningen. Vi är ju trots allt inte mer än träd någon av oss.
Och ändå så står man där, avklädd och ensam i november.

Men här upphör likheten, ty människor har fötter och inte rötter och då förflyttar man sig. Till en lövskog den här gången. Där är vi alla lika och det kommer att bli så mycket enklare. Och tråkigare. Fy sjutton så hemskt att bara träffa sådana som är som jag. Jag tror inte jag hade stått ut en vecka. Vad skall man prata om?
-Jag tappade mitt första löv igår.
-Det gjorde jag med.
-Jag med.
-Jag med. osv
 Och när våren kommer:
-Känner ni hur saven brjar stiga?
-Japp
-Jodå
-Jajamensan osv

Nej, om man finge välja så är nog en blandskog att föredra.
Då skulle man, så här i juletid, kunna säga till grannen granen: "Vad tror du, kommer du att sluta som julgran i år? Jag såg några med yxa nyss. De verkade vara på hugget, om man säger så. Ha, ha, ha"
Fast man skulle också kunna säga snälla saker, som t ex "Du klär så bra i mörkgrönt. Jag förstår att du behåller samma kollektion året runt"

Sådant går jag runt och tänker på ibland. När andan faller på.
Förstår ni nu varför jag ibland misstänker att jag kanske kommer från en annan planet ändå?

Kram
Agneta

Jag har köpt en ny almanacka. En liten en, i fickformat. Jag tycker nämligen inte att man skall göra sig större planer än vad som ryms i en fickalmanacka. Om det inte får plats i almanackan så får det heller inte plats i ditt liv. Och det hälper inte att köpa två, du får inte dubbelt så mycket tid för det.

Det var bara det jag ville säga.

Kram
Agneta

Vid söndagsmiddagen frågade sonen om religioner och skillnaden mellan dem mm. Vi förklarade att t ex Judendomen och kristendomen är ganska lika och att Jesus var jude,  att Judendomen bara har den del av Biblen som innehåller gamla testamentet eftersom judarna inte har samma syn på Jesus som kristendomen m.m.
-Så Jesus trodde inte på sig själv då, undrade sonen.

Givetvis fanns det mycket man kunde svara på den frågan men istället väckte den tankar hos modern. Om inte Jesus tror på sig själv, är det då så konstigt om inte jag heller alltid tror. På mig själv. Eller Jesus? Vi kanske skulle göra en deal, Jesus och jag "om du tror på mig, så tror jag på dig"?

När vi klarat av Islam och Hinduismen och jag precis skulle gå in på Nirvana kom nästa fråga: Hur stöper man ljus?
Tvära kast kan man väl säga. Och det passar ju bra eftersom vi var i Indien.

Dottern förkunnade i alla fall att hon inte trodde på Gud, men på Jesus. Och jultomten, tilla hon för säkerhets skull.

Kram
Agneta

Denna produkt köpte jag häromdagen för att få bukt med benskägget. Behandligen är oskönt smärtsam och jag undrar ibland varför jag utsätter mig själv för denna oömma hantering av min kropp.
Och varför är det OK att ha hår på armarna men inte under dem, och inte heller på benen och strax norr därom?

Jag läste om en kvinna, jag tror det var i Amelia, som vågat gå mot strömmen och vägrade raka sig. Jag blev naturligtvis väldigt provocerad av artikeln och tänkte att "hon är förmodligen lesbisk, eller kommunist". Men i faktarutan stod det att hon hade man och två barn, bodde i villa och jobbade som kommunal tjänsteman. Då blev jag ännu mer irriterad på henne och tänkte: "ja, ja, då försöker hon bara kompensera sitt vanliga, trista svensson-liv genom att sticka ut på detta vis."
Fast innerst inne kände jag ett visst mått av beundran. Tyckte hon var modig. Och hårig.

Kram
Agneta

precis så vill jag möta 2009.

Jag vill, jag kan, jag ska.

Kram
Agneta

Ibland händer det att folk säger till mig att de tänker på Babben när de hör mig prata. Och det är ju inte så konstigt, för vi pratar ju nästan likadant.
Min man, däremot tycker att jag påminner om systrarna Kallur. Det beror förmodligen på att han börjar bli gammal och ser dubbelt. (Tänk om några år kanske han får trippelseende och tycker att jag liknar Göingeflickorna!)
Synd att ingen tänker på mig när de ser Lena Ph, vi är ju ändå födda samma år.

Men häromdagen så gick det lite för långt, när en person sa att "Varje gång jag ser Dan Hylander så tänker jag på dig". Men hallå, vari består denna likhet undrar jag ängsligt?
Om alla som har Norra Skåne resonerar likadant så är det många som tänkt på mig idag, då han var på bild på sista sidan. Ni som har denna tidning kan själva jämföra och se om det går att skilja oss åt. Personligen tyckte jag mest att han liknade Jesus, alltså Jesus så som han ser ut på långfredagen, inte Juldags-Jesus.*

Själv tycker jag, med tanke på de senaste dygnens händelseutveckling, mest att jag liknar Göteborgs kommunalråd Göran Johansson. Eller Jan Guillou. Eller någon annan med julklappssäckar under ögonen.

Kram
Agneta

*(Juldagen ja, det var visst något jag skulle göra då. Vad nu det var. Kan någon påminna mig? Maken kanske?)