Glädjebloggen

Tillbaka igen, tillfälligt, sporadisk eller högfrekvent vet jag inte, Allt jag vet är här är nu och då är det Glädjebloggen som får min fulla uppmärksamhet.

Sist jag skrev var några dagar innan julafton och så ondgjorde jag mig över svt:s utbud på kvällen innan julafton. Men nu är det långfredag och jag är inte lika arg över det längre. Jag är redo att glömma och gå vidare. Vända blad helt enkelt.

Nu har det inte bara varit för att jag gått hemma och surat över svt:s julutbud som gjort att jag inte bloggat på länge, utan det har även haft andra orsaker.

T ex har det ju varit mycket kring tillsättningen av ny S-ledare. Nu har jag ju inte alls varit inblandad i den processen, men ändå. Den har ju tagit mycket tid i anspråk, även om det inte var just min tid. Fast lite tid har jag ägnat honom ändå.

Dessutom har vi renoverat och renoverat och renoverat. Ibland tror jag att min generation renoverar ihjäl oss. Vi har ständigt renoveringsprojekt som gör att vi medan vi håller på har det så rörigt att vi inte kan bjuda hem gäster, för vem vill ta hem folk i röran? Så vi väntar med det tills vi är klara. 2017, när barnen flyttat hemifrån och huset är alldeles för stort för oss, så att vi måste sälja det. Då kan ju en annan familj, med annan smak flytta in och börja renovera. Och vänta med att bjuda in gäster tills de är klara. På så vis blir vårt hus det enda huset i byn som ingen varit inne i. Lite mystiskt på något vis. Mytomspunnet.

Det där med gäster kan vara lite knepigt också. När jag växte upp så behövde folk inte ha någon inbjudan, de kom ändå. (Jodå så gammal är jag) Och då brukade de bli bjudna på kaffe och hembakade bullar och kakor, för sådant hade man i de svenska hemmen då, på Heliga Birgittas tid.
Numera kommer man inte gärna objuden, för tänk om man kommer och stör någon som häller på att renovera och blir man bjuden är det mat som gäller (oftast).
Dessutom är man lite försiktig med vem man bjuder, man vågar ju inte bjuda sådan som man bara träffat lite grann, för tänk om man får en Ove Sundberg på halsen? Eller ännu värre: Tänk om man framstår som en!

Kram
Agneta