Glädjebloggen

Medan maken tittar på OS för att se om det blivit några nya medaljer hänger jag på facebook för att se om det bildats några nya grupper. Och visst har det det. Både tagits medaljer och bildats nya grupper. Som t ex en silvermedalj i damsprintstafetten och "vi som inte pallar ta bort det vita på apelsinen".

Fast jag smygtittade lite på OS också när inte han märkte något. För han är ju man och kan inte titta på mig och tv samtidigt och eftersom han är just man väljer han ju att titta på tv, särsklit som det är OS. Motvilligt kunde jag då konstatera att jag tyckte att sprintstafetten var extremt spännande och jag kände t o m av förhöjd puls.

Riktigt så kände jag inte när jag tittade på dam-curlingen i går, även om det minsann var spännande det med. Av någon underlig anledning går curlingen på Kunskapskanalen och inte på ettan o tvåan. Curling tittar man bara på när det är OS, däremellan finns den inte. Och eftersom det är fyra år mellan matcherna så hinner man glömma reglerna mellan varje gång. Men maken har bra minne så han uppdaterar mig varje olympiad om vilka regler som gäller. Det är väl därför han har lite svårare att komma ihåg att fylla på toapapper.
Men det kanske är för att det inte är oftare än vart fjärde år som man tycker om att titta på curling. Eller också är det för att den går i Kunskapskanalen så känner man sig lite intelektuell när man tittar på det? Om det nu inte beror på att vi är curlingföräldrar. Fast jag tycker inte om uttrycket "curlingförälder" som förmodligen är myntat av någon självgod 40-talist som inte gillar dagens uppfostringsmetoder. Men nu är det ju inte våra föräldrar som skall sätta betyg på vårt föräldraskap utan våra barn. Ibland har dessutom curlignföräldrar utmålats som samhällsfarliga och olämpliga att ha hand om barn.
Fast jag tycker det är mycket värre med sk bowlingföräldrad, ni vet sådana som slår ner alla så fort de lyckats resa sig upp,

Kram Agneta