Mormor, jag och Gunde
Häromdagen var hela familjen tillsammans med svåger och syskonbarn på BodaBorg i Follingbo. En slags "Fångarna på Fortet " i sanatoriemiljö men utan någon flåshurtig Gunde Svan som skriker "Skynda, skynda" hela tiden.
För att klara uppgifterna krävs det att man är klurig, fysisk och tävlingsinriktad. Om någon tycker att något av detta stämmer in på mig kan ni gärna höra av er. Inte min grej m a o, men barnen gillade det skarpt.
Men det är inte bara aktiviteterna som gör att jag inte riktigt trivdes, det är något med miljön, det sitter i de tjocka sjukhusväggarna. Så mycket som hänt innanför dem och så många tragedier som utspelats där.
Jag tänker på Mormor. Här firade hon sin 40-årsdag och här dog hon 2 månader senare, och här springer vi, hennes barnbarn och barnbarnsbarn och förlustar oss, några decennier senare. Jag klarar inte riktigt det.
Jag har inga invändningar mot den nuvarande verksamheten eller valet av plats för den, det är bara att det inte funkar för. mig.
När kvällen blivit sen och jag skulle gå och lägga mig var det mellan morföräldrarnas brudlakan jag somnade. Varje gång vi är hemma hos Mamma har hon bäddat med dessa lakan som Mormor så omsorgsfullt broderat in monogrammet KwV på. Och varje gång känner jag att varje stygn går rakt in i hjärtat på mig och jag undrar vad hon tänkte på när hon broderade in dem. Anatgligen var varje stygn broderat med kärlek, förhoppning och framtridstro.
8 år och tre barn fick de tillsammans, barn som hon inte fick se växa upp och 8 barnbarn hon aldrig träffat, varav ett springer runt och leker i sanatoriet där hon tillbringade sina sista dagar.
I sängen brevid min finns ett örngott med monogrammet SGB. Det är mina föräldrars brudlakan. De fick betydligt fler år tillsammans, men fick inte bli gamla ihop.
Måtte jag få åldras tillsammans med min älskade!
Kram
Agneta
För att klara uppgifterna krävs det att man är klurig, fysisk och tävlingsinriktad. Om någon tycker att något av detta stämmer in på mig kan ni gärna höra av er. Inte min grej m a o, men barnen gillade det skarpt.
Men det är inte bara aktiviteterna som gör att jag inte riktigt trivdes, det är något med miljön, det sitter i de tjocka sjukhusväggarna. Så mycket som hänt innanför dem och så många tragedier som utspelats där.
Jag tänker på Mormor. Här firade hon sin 40-årsdag och här dog hon 2 månader senare, och här springer vi, hennes barnbarn och barnbarnsbarn och förlustar oss, några decennier senare. Jag klarar inte riktigt det.
Jag har inga invändningar mot den nuvarande verksamheten eller valet av plats för den, det är bara att det inte funkar för. mig.
När kvällen blivit sen och jag skulle gå och lägga mig var det mellan morföräldrarnas brudlakan jag somnade. Varje gång vi är hemma hos Mamma har hon bäddat med dessa lakan som Mormor så omsorgsfullt broderat in monogrammet KwV på. Och varje gång känner jag att varje stygn går rakt in i hjärtat på mig och jag undrar vad hon tänkte på när hon broderade in dem. Anatgligen var varje stygn broderat med kärlek, förhoppning och framtridstro.
8 år och tre barn fick de tillsammans, barn som hon inte fick se växa upp och 8 barnbarn hon aldrig träffat, varav ett springer runt och leker i sanatoriet där hon tillbringade sina sista dagar.
I sängen brevid min finns ett örngott med monogrammet SGB. Det är mina föräldrars brudlakan. De fick betydligt fler år tillsammans, men fick inte bli gamla ihop.
Måtte jag få åldras tillsammans med min älskade!
Kram
Agneta
Kommentarer
Postat av: Ekelundskan
Vackert - mycket vackert.
Jag tror nog att mormor sitter där och tittar ner på sina barnbarn och barnbarnsbarn och är riktigt nöjd över att lokalerna nu fått glada och förväntansfulla besökare.
Kram till dig - och heder åt alla som behärskar konsten att brodera!
Trackback
