Glädjebloggen

Under flera decennier har man från samhällets sida gett a-kassa och diverse bidrag till kulturarbetare runt om i landet. Inte i första hand för att försörja den enskilde kulturarbetaren, vilket förvisso blir den direkta konsekvensen, utan för att garantera att det överhuvudtaget finns kultur i samhället.
Inte helt fel tänkt.

Men jag vill slå ett slag för en annan grupp som jag anser man skall arbeta för att bevara. Nämligen origianlen.
Ni vet sådana som inte strävar efter att vara unika men som är det åndå. Inte a-lagare och psykfall utan andra kufar.
T ex två gamla bröder som bor tillsammans på föräldragården och tar bussen in till stan ett par gånger om året och betalar med gamla hundralappar och luktar kiss.
Eller en gammal gumma som lever själv med sin gris och 114 katter och lever av vad naturen ger och inte lämnar något sopberg efter sig.
Eller den utfattige adelsmannen som går runt i hög hatt och hoppas på att ståndsamhället skall återinföras.
 
Det är sådan jag vill skall finnas ibland oss, som ett udda inslag i gatubilden. Jag vill titta på dem, lyssna på dem, lukta på dem (eller kanske inte det sista). Jag oroar mig för att det skall vara ett utdöende släkte. Men det hade varit så ofattbart trist om alla man mötte såg likadana ut och luktade parfym.

Så om jag få välja så ser jag hellre att mina skattepengar går till en exentrisk gammal greve än en piprökannde poet som sitter på Österlen och har ångest.

Kram
Agneta