Glädjebloggen

Nu har det gått drygt ett år sedan jag bromsade in det skenande tåg som var jag. När jag valde att hoppa av ekorrhjulet och gå en oviss framtid till mötes. Dags att summera:

Bromssträckan har varit lååång, men jag börjar känna att jag börjar likna något som skulle kunna uppfattas som en någorlunda normal person, med lite konstig dialekt. Från att ha varit X2000 så är jag nu snarare som en dressin. Inget blev som jag tänkte att det skulle bli, men mycket blev bra.

Följande saker har förändrats sedan samma tid 2007:

• Stressen bor inte längre permanent i vårt hem. Den kommer och hälsar på då och då, men får aldrig vara kvar särskilt länge. Alla känner igen den när den kommer och den är inte längre välkommen att stanna.
• Familjens andel av koldioxidutsläpp har minskat rejält eftersom bilen mest står stilla eller befinner sig inom byn. Är vi någon gång ute på 21:an betraktas det som en utflykt. Max en tankning per månad är modellen.
• Kroppen har fått arbeta medan huvudet fått vila, istället för tvärtom, vilket resulterat i en viktminskning på 2 kg, eller ett halvt kilo i kvartalet. (Med den takten väger jag nog 60 kg på 50-årsdagen och 50 på 60-årsdagen)
• Jag har lärt mig en helt ny måttenhet som jag inte behövt kunna förut, men som nu är oumbärlig kunskap, nämligen "Pallkrage". För er som är lika okunniga som jag en gång varit kan jag berätta att man skall fylla t ex kvastskaft upp till 5 kragars höjd. För att ni skall få en begreppsuppfattning kan jag säga att jag är knappt 8 kragar hög (inkl själva pallen). Tito är ca 6.
• Konsumtionen har minskat radikalt, främst pga att jag inte längre arbetar mitt i city. Varje inköp planeras i förväg och tänks nogsamt igenom. (Och jag har inte precis saknat något)
• Jag sover på nätterna (men inte lika mycket i tv-soffan på kvällen)
• All tid är ångsetfri tid.
• Varje vecka lägger jag sammanlagt 1 ½ timme på resor till och från jobbet inkl hämtning av barn.
• Jag har tid att hjälpa barnen med läxorna, fast oftast klarar de det själva
• 
  Barnomsorgsavgifterna har sjunkit betydligt eftersom barnen inte behöver tillbringa lika mycket tid i kommunal förvaring
  Jag unnar mig en tupp-lur mitt på dagen om jag känner att jag orkar.

Följande händelser har dock uteblivit:

• Jag bakar fortfarande inte bullar
• Mitt hem ser fortfarande inte ut som i inredningstidningarna. (Lärdom:det handlar snarare om personlighet än om tid, men så länge jag håller bakterieprofessorn med de hemska glasögonen från "Rent hus" borta från mitt hem är det OK)
• Jag har inte startat eget
• Jag har inte skrivit någon bok
• Jag har inte börjat på min nu 5-åriga dotters album "Mina första år"
• Jag har varken varit ofrivilligt arbetslös eller tvingats ut i ofrivlligt arbete.
• Jag har inte blivit utstämplad
• Jag har fortfarande inte haft någon nytta av mina kunskaper om svarabhaktivokalens tillblivelse och användning i svenska språket. Det är en kunskap som jag burit i drygt 15 år och som jag fortfarande väntar på skall komma till användning. Förutom jag själv känner jag bara två personer till som besitter denna kunsakp Mina kära vänner Nina o Malena. Det är således att betrakta som spetskompetens och kan vara bra vid löneförhandling den dag man har en lön att förhandla om.

Nästa år när jag summerar så hoppas jag att jag kan skriva att jag fortfarande inte stressar och att den mesta tiden är ångsetfri. Jag hoppas också att jag inte blir lycklig över gratisprover av TENA Lady Mini Magic men däremot över en ny outfit. Visst hade det varit roligt om jag också blivit en omåttligt populär rocksångerska och om jag tjänade miljoner i reklamintäkter på Glädjebloggen. Men det är nog en utopi, men kanske har jag börjat baka bullar.

Till sist ett litet citat ur boken "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn:

"Jag har aldrig träffat på en enda människa som på sin dödsbädd önskat att hon tillbringat mer tid på jobbet"

Kram
Agneta